Constance Spry och torka

Det är verkligen rosornas år på Solhäll i år. Constance Spry var vansinnigt fin redan förra året, men i år växer hon så det knakar och svingar sina grenar upp över rosbågen vid sidan av köksträdgården. 

Busken är lite glest nertill, men där växer det snart upp astilbe och andra perenner, som täcker lite grann. Rosa rosor, det är min grej det!

Som en marsipanros på en grön prinsesstårta!

På andra sidan rosbågen växer det en hasselbuske, som jag stammar upp och klipper hårt varje sommar. I år är den megarufsig redan så här i början av juni. Jag får nog dra fram häcksaxen snart.

Constance Spry, hon blommar som om varje dag vore den sista. Och med facit i hand gör hon nog rätt i det. Det är över en månad sedan det regnade ordentligt i min del av Skåne, och enligt prognosen är det inte mycket hopp i sikte heller. Onekligen en tuff start på sommaren 2018 för min stackars trädgård. Man undrar ju vad det kommer att finnas kvar till midsommar...

Där Sverige är som bäst

Nationaldagen har vi firat på den plats där Sverige är som allra bäst: Hemma! Det har blivit lite trädgårdspyssel, lite ingenting och sist men inte minst efterlängtad premiärbastu. 

När maken och jag satt i trädgården och svalkade oss efteråt konstaterade vi att vår livskvalité kommer att höjas avsevärt i och med den där lilla stugan. Och vi som hade det oförskämt bra redan innan...

Pelargoner och puts

Innan jobbet imorse slank jag inom mataffären för att plocka med mig en fiskgratäng att ha till lunch. (Hrmmm, av någon märklig anledning råkade det visst slinka med tre rosa pelargoner också. Men de var ju så billiga!) När jag kom till kassan och skulle betala insåg jag att mitt bankkort låg kvar hemma på köksbordet. Jag hade visst varit "smart" och haft det löst i fickan i lördags, och sen glömt att lägga tillbaka det i plånboken. En godhjärtad främling förbarmade sig över mig och betalade mina varor  med sitt eget kort mot att jag swishade pengar till henne. Vilken vardagshjältinna!

Hemma har det hänt grejer under dagen. Stugan har blivit putsad utvändigt, bastuaggregatet är på plats och elen är inkopplad. Strukturen och nyansen på putsen är näst intill exakt samma som på vårt "stora" hus, men ter sig faktiskt lite gråare nere på stugan. Inte oss emot, för det är himla snyggt!

I ungefär sisådär fem minuter försökte maken och jag oss på att montera ihop spröjsen som ska sitta på fönstret på framsidan. Vi var dock kloka och beslutade att vänta till imorgon, när vi är mer utvilade. Imorgon kanske vi är ännu klokare och kommer fram till att låta byggarna göra det när de kommer tillbaka på torsdag eller fredag, hihi!

Och imorgon är det helgdag, johooo! Då unnar vi oss en rejäl sovmorgon till att börja med, och sen tänkte jag ägna lite tid åt mina eftersatta pallkragar i köksträdgården. Om jag inte vaknar och kommer på andra tankar, förstås. Det har ju hänt förut. Man är ju lite sugen på att måla den där vita dörren röd,  hihi! Men färgaffärerna är väl stängda imorgon, kan jag tro.

Första måndagen i juni

Nyss hemkommen från avslutningsfika med mina go'a körkompisar nynnar jag fortfarande på en melodi med en av de allra vackraste texterna jag känner: "Om än världen skulle gå under imorgon, så skulle jag idag plantera mitt äppelträd." Han var rätt klok ändå, den där Martin Luther. 

Imorgon är det visst dags för slutputs på vår nybyggda lilla stuga. Det blir en bruten vit ädelputs i samma ton som på huset. I can't wait! 

Duchesse de Montebello

Som om någon hade gått förbi och viftat med ett trollspö, så blommade plötsligt våra vackra Duchesse de Montebello-buskar igår eftermiddag. Det är femte sommaren sedan plantering, och även om plantorna var vackra och friska redan från början, så är buskarna extra frodiga och fina i år. 

Duchesse de Montebello är en gallicaros med otroligt behaglig doft. "Citronsockerkaka" läste jag någonstans på nätet, och den beskrivningen går ju inte av för hackor. Den blommar bara en gång per säsong, men då gör den det onekligen med besked. Hela buskaget kommer snart vara översållat av ljusrosa små blommor.

Verklighetens grevinna av Montebello hette Louise Antoinette Lannes och var gift med en av Napoleons generaler. Hon lär ha varit väldigt väl ansedd vid det franska hovet och blev sedermera hovdam åt Napoleons andra fru, kejsarinnan Marie Louise. Tänk vad man lär sig av att googla, och nog är det lite kul att ta reda på storyn bakom rosnamnen (när det finns en).

Maken och jag fick rosorna av svärmor i bröllopspresent 2013, och som genom ett lyckligt sammanträffande har hon varit här på besök idag och kunde beskåda hela den härligt blomstrande prakten. 

Och där går solen ner bakom syrenhäcken, björken och grannarnas hus. Jag fotar visst bara i kvällssol nuförtiden, men att fota tidigare på dagen känns ju rätt hopplöst för tillfället. Ljuset är alldeles för skarpt, helt enkelt. Tänk om det kunde svalna av lite grann, så att man kan börja jobba i trädgården på riktigt. Jag längtar efter att utöka Montecello-rabatten med lite fler fina buskar. Det skulle bli en fin inramning till uteplatsen.

Sommarpresent, klänning och torka

Mina föräldrar kom på besök idag för att gå en sväng på marknaden, men efter en snabb sväng mellan stånden i gassande sol och nästan 30 graders värme, så gick vi hem och satt i skuggan i trädgården resten av dagen. De hade med sig en jättefin sommarpresent i form av ett litet grönt café-set. Står det inte "Fröken Grön" skrivet på det, så säg? Fin petunia från torget i Karlskrona ingick i presenten.

Jag hade inte planerat att köpa något speciellt på marknaden, men i ett stånd som sålde lite finare indiska kläder hittade jag den ultimata gröna gå-hemma-i-trädgården-och-slappa-klänningen, så den köpte jag. Jag ser ut som en vandrande vattenmelon i den, hihi! Men den är vansinnigt skön att ha på sig i värmen. (Jag vet inte hur många liter vätska som har gått åt idag, men det är många...)

Sedan igår råder bevattningsförbud i "Glesbygd". Imorgon blir det visst minst lika varmt, och inget regn verkar synas i sikte på hela nästa vecka heller. Ser ni på bilderna så torr gräsmattan börjar bli? Vi har ju egen brunn och kan göra lite som vi vill, men nog känns det som att man vill ta det säkra för det osäkra nu. Utan vatten vill man ju verkligen inte bli.

Ännu en fredag

Så var det dags för ännu en fredag. Tiden liksom bara rusar fram. Nog är det makalöst, hur veckan bara tycks bestå av fredagar och måndagar? Fast däremellan kommer visst två dagar till, säger de som vet. Ibland undrar jag om det verkligen stämmer.

Det är marknad i byn imorgon. Då är det full rulle i "Glesbygd", kan jag säga; inte minst på gatan utanför vårt hus. Jag brukar ta en sväng upp och kolla läget hos ett par blomsterhandlare, men annars är det mest kul att sitta på verandan och glo på folk. Fast där lär man ju inte vilja sitta i värmen imorgon...