En helt vanlig lördag i "Glesbygd"

Lördagsmorgonen bjöd på tre minusgrader och sol i "Glesbygd". Maken och jag tog oss en tidig (med mina mått mätt) promenad längs ån, för att sedan hinna kika förbi byns förträffliga surdegsbageri innan brödet tog slut. Det är populärt så det förslår, så man får vara på hugget. Idag valde vi ett havrebröd. Mums, kan jag intyga. 

Tulpanens dag firar jag med Konsum-tulpaner i kombination med räddade pistage- och eukalyptuskvistar från förra veckans blomsterbutiksbukett. Tulpanerna köpte jag redan tidigare i veckan, men de håller nog några dagar till. 

Jag passade på att klicka hem ett par klänningar från rean på Gudrun Sjödén. På mig blir de dock mer som tunikor, för jag brukar nästan alltid ha byxor eller leggings under. Det tunna trikåmaterialet är så skönt att ha på sommaren, och så älskar jag att det är fickor på. Nu efter 50 känns det mer legitimt än någonsin att bära Gudrun Sjödén-kläder. I vår ska jag satsa stort på att bli en riktig kulturtant, hihi!

Bild från Gudrun Sjödén

Dagen har också innehållit en tripp till tippen med skräp, en sväng förbi en loppisbutik och ett bombdrama i byn, som dock slutade lyckligt. En helt vanlig lördag i "Glesbygd", med andra ord. 

En skön start på helgen

Ledig fredag och jag började dagen i sakta mak med kaffe med varm skummad havremjölk och diverse livsstilsprogram på TV, som till exempel "My lottery dream home" och "Bying and selling". Slö-TV när den är som bäst. Sen tog jag mig en sväng till Jysk, Rusta och Blomsterlandet, för att sedan landa hemma igen lagom till att maken hade dragit igång bastun. En skön start på helgen. 

Vad som händer imorgon återstår att se. Om mina skavsår tillåter, så vore det skönt med en liten promenad. En sväng till tippen för att tömma skåpbilen på kartonger och annat skräp får det nog också bli. Men nu väntar ett par avsnitt av "The Mandalorian". Happy Friday, allihopa everybody!

Kakor, ved och vingmutter

Hur fasen ska man kunna starta ett nytt och hälsosammare liv i januari, när det fortfarande finns så mycket godsaker i skafferiet? För det vore ju ett helgerån att bara slänga allt, och att lägga undan det till senare ingår inte ens i min vildaste fantasi. Finns det snask hemma så äter man det tills det är slut. Punkt slut. Iallafall undertecknad, som inte är begåvad med någon som helst ståndaktighet när det gäller att värja sig mot sötsaker. Till arbetsveckans sista digitala möte (som jag avverkade hemma i soffan) tog jag fram de riktigt fina grejerna: Pepperidge Farm-kakor med ljuvligt pepparmintkross, köpta på Ralph's i West Hollywood och direktimporterade av amerikasvägerskan. Goodness gracious me! Bästa småkakan i världshistorien. Sa jag att mötet var digitalt? Så synd att jag inte kunde bjuda någon, hihi!

I skrivande stund blåser det som attan ute. Det har ändå sina fördelar att bo i ett dragigt gammalt hus, för det tog mig bara fem sekunder att starta en brasa i murspisen. Vi fick en säck ved i julklapp av mina föräldrar, och det passar ju extra bra nu när elpriset har skjutit i höjden. Fast veden har ju också blivit galet dyr, och det verkar överhuvudtaget finnas ganska ont om ved att köpa. Det var en himla bra julklapp, får man säga. Det roligaste var att att pappa hade fiskat upp bilnyckeln från min handväska och slängt in säcken i bagageluckan på vår bil, utan att vi ens märkte något. Han är en klurig man, min far. 

För övrigt är jag lite Lotta på Bråkmakargatan-mallig över att jag på helt eget bevåg har lyckats laga "armen" som sitter fast i glasluckan på braskassetten och öppnar och stänger spjället inne i spisen. Vingmuttern som höll armen på plats på spjället hade nämligen skruvat ur sig och trillat ner i askan, som jag sedan rakade ut och slängde i soporna när jag städade i spisen innan jul. Tur då att man bor i en by som härbärgerar världens bästa järnhandel, där man kan köpa exakt sådana vingmuttrar för 12 kronor styck. Skruva på den klarade jag sedan alldeles själv. "Det är så konstigt med mej," tänker Fröken Grön. "Jag kan så mycket. Skaffa julgran och vad som helst. Ja, jag kan allting faktiskt." Självförtroendet är det iallafall inget fel på, hihi!

Pyntat eller praktiskt?

Med glimten i ögat kan maken ibland påminna mig om något jag sa precis i början av vår bekantskap. Vi hade precis träffats och kände fortfarande inte riktigt varandra, och under ett samtal om inredning hade jag visst kläckt ur mig följande snusförnuftiga kommentar: "Det viktigaste är ju ändå att det är praktiskt och funktionellt." Jisses vad jag ljög, haha! Min sanna inställning har snarare alltid varit mer så här: "Jag bryr mig inte ett dugg om det är opraktiskt, bara det är fint." För sanningen är ju att inredning nästan enbart handlar om scenografi för mig. Att det ska vara trevligt för ögat att titta på. Allt annat är underordnat. 

Under köksrenoveringen var planen ändå att vi bara skulle försöka ha sådant vi faktiskt använder dagligen på det öppna hyllplanet ovanför arbetsbänken. Tänk, så praktiskt och bra. Fast så blev det naturligtvis inte, för när det var dags att flytta in i köket så "inredde" jag den där hyllan på två sekunder efter principer som var bra mycket mer åt det estetiska än det praktiska hållet. Jag gick enbart på färg och form, och inte det minsta på funtkion. Men man vet aldrig. Kanske kommer det trots allt en dag då man faktiskt står där mitt i matlagningen och inser att man är i behov av en pytteliten grön kruka. Eller kanske det där loppisfyndade 250-millilitersmåttet i porslin. Och då kommer man ju vara himla glad över att det finns så nära till hands, hihi!

Läshörna i röda rummet

När julgranen försvann blev det så tomt i röda rummet, som är vårt vardagsrum slash TV-rum. Tidigare hade vi en piedestal med en stor krukväxt i det här hörnet, men den gör sig faktiskt riktigt fint ute i hallen, så den får vara kvar där. Istället flyttade vi över läslampan från den andra sidan soffan och ställde den på "min" sida istället. (Vi har nämligen fasta platser i soffan. Fast har inte alla det?) Det blev en jättebra läshörna för mig, som försöker upprätthålla mitt läs-flow om kvällarna. Nu kan jag sitta i soffan och jobba på mitt intellekt, istället för att scrolla som en hjärndöd zombie på mobiltelefonen. Bra, va?

Som bok nummer tre har jag gett mig på en riktigt tegelsten på 700 sidor: "Samlade verk" av Lydia Sandgren, som vann Augustpriset för årets skönlitterära bok 2020. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad den handlar om egentligen, men jag tycker om den. Jag har läst lite drygt 200 sidor och vill verkligen läsa vidare för att få veta hur det ska gå för personerna i berättelsen. Med lite finchoklad från pappa blir läsningen extra njutbar, och att bokomslaget är härligt solgult gör ju också sitt för helhetsupplevelsen.  

Vad kan vara mer passande än att ge litteraturen en framträdande plats i röda rummet? Strindberg hade alldeles säkert gett oss tummen upp, fast hans böcker läser jag faktiskt inte så gärna. Men det får man kanske inte säga högt...

Rosenskärm

När julen åker ut vill man ha in nya krukväxter. På byns finaste lilla blomsteraffär hittade jag en rosenskärm (medinilla), som förvisso kräver lite extra omvårdnad men som är en riktigt ståtlig piedestalprimadonna, om man får den att trivas. På engelska kallas den 'Chandelier Tree', alltså kristallkroneträd, och det kan man förstå om man tänker att de hängande blommorna blir som stora rosa glashängen när de slår ut. 

Rosenskärmen är ursprungligen en tropisk växt, som tycker om både ljus och värme. Samtidigt vill den ha hög luftfuktighet, så jag får nog gå över den regelbundet med blomduschen. Under tillväxtperioden vill den dessutom ha näring för att orka utveckla knoppar. Under blomning ska jorden vara ordentligt genomvattnad, men den gillar inte att stå med vatten i krukan. Oj, oj, oj, vad har jag gett mig in på?

Haha, jag inser redan att jag har tagit mig vatten över huvudet. Men för säkerhets skull köpte jag ett exemplar som redan har knoppar. Om jag skärper mig och fjäskar lite extra för den, så kanske jag får vara med om EN blomning iallafall. Risken är dock överhängande att det blir som när jag fick för mig att jag skulle köpa ett litet bonsai-träd. Det hängde inte med speciellt länge, om man säger så...

Vintergardiner eller julgardiner?

Nu undrar ni förstås hur det har gått med de nya köksgardinerna, som jag har tjatat om i ett par inlägg. Jo då, de är upphängda i köket nu. Och de är fina, fast fortfarande inte riktigt den stil på köksgardin jag egentligen är ute efter. Jag kan bara inte sätta ord på vilken stil det är jag menar. Mindre pluttinuttig och mer rutig eller randig, om ni förstår vad jag menar. 

 

Jag tycker nog också att mönstret kanske ändå känns lite juligt. Det kan i och för sig bero på att gardinerna faktist ingick i Hemtex julkollektion och såldes som just julgardiner. De är inte heller helt olika julgardinerna jag nyss hade i fönstret. Ni vet, de där med gröna kvistar och små domherrar. Fast här är domherrarna utbytta mot ekollon. 

Kanske jag kan tänka att det är vintergardiner. De ger trots allt en ganska ombonad känsla i köket, så här under de mörka månaderna. För nu är det ju hopplöst grått ute hela dagarna. Hopplöst att fotografera, dessutom. Idag orkade jag inte ens ta fram systemkameran, utan knäppte några snabba bilder med mobiltelefonen. Tekniken har förvisso gått fram rejält på den fronten, men bilderna blir trots allt lite grynigare än om man fotograferar med en riktig kamera. Fast är man lite grynig i ögonen så här på söndagskvisten, så gör det kanske inte så himla stor skillnad, hihi!

I det stora fönstret skulle jag vilja göra gardinkappan lite kortare, så att den inte hänger ner så långt i fönstret. Vi har så lågt i tak, och jag vill inte behöva böja mig för att titta ut. Jag tog bort adventsstaken när jag tog bilden, för med den i fönstret såg gardinen ännu juligare ut, hihi! Nu när den ändå är bortplockad får den inte komma tillbaka igen. 

Mitt loppisspan 2022 är detsamma som sista halvåret på 2021: Att hitta något charmigt att sätta upp på väggen bakom kökssoffan. Törs man hoppas på att 2022 blir året då antikmarknaderna och idrottsföreningarnas storloppisar återuppstår? Jag håller tummarna för det.