På sista versen

Vår första sommar på Solhäll köpte jag ett litet planteringsbord med zinkskiva på Plantagen. Jag målade det skogsgrönt och ställde det längs långsidan på ladan, och där har det sedan fått stå. Nu har det snart gått sju år. Väder, vind och tidens tand börjar verkligen sätta sina spår. Bordet är rangligt och håller knappt ihop (trots tappra försök att stötta med extra skruvar) och zinkskivan sitter lös och är missfärgad. Att bordet sjunger på sista versen kan man nog lugnt säga, utan att överdriva.

Den loppisfyndade hyllan på väggen börjar också ge med sig; den ser verkligen ut att kunna falla isär vilken dag som helst. Man kan ju tycka att jag är dum som inte sätter in både bord och hylla i ladan över vintrarna, men halva poängen med ett planteringsbord är ju att man ska kunna göra små arrangemang och stilleben där även under vinterhalvåret. 

Nytt bord och ny hylla får det nog iallafall bli i sommar. Jag får börja spana på vad det finns för färdiga alternativ på marknaden, eller så får det bli ett loppisbord av något slag. Oavsett vad det blir, så får det alldeles säkert räkna med att stå ute 365 dagar om året. Slår man ut kostnaden på sikt, så blir det faktiskt inte så himla stor summa att köpa nytt vart sjunde år. Jag har garanterat en större årskostnad på smågodis...