Spontan roadtrip

Maken och jag håller oss hemma större delen av tiden så här under pandemin, men idag bestämde vi att det minsann var dags att göra en spontan roadtrip. Efter frukosten hoppade vi in i bilen, hämtade upp kaffe på macken i grannbyn och styrde kosan söderut. När vi körde ut på den nybyggda delen av E22:an söder om Kristianstad, insåg vi att vi verkligen har suttit isolerade länge. Vi kände inte igen oss alls och missade den nya avfarten till väg 13 mot Ystad, haha! Fast GPS:en hade visst inte koll heller...

När vi väl hade navigerat oss i rätt väderstreck, körde vi via Degeberga ner till Brösarp och sedan vidare till Kivik. Där åt vi en tidig lunch på ett mer eller mindre folktomt konditori, och jag köpte med mig urgoda mandelmassekransar i en påse att ta med hem. Så himla goda! Och bara fem kronor styck. Och giftgröna!

Efter lunch tittade solen fram, och då körde vi till naturreservatet Haväng, som ligger mellan Kivik och Brösarp. Dit åker vi minst en gång om året, för det är så vansinnigt vackert där. 

Sommartid är det alltid jättemycket folk här, men idag var det nästan ödsligt tomt nere på stranden. Här ser man ut över Hanöbukten bort mot Stenshuvud, som är en annan nationalpark i det här området. Längs strandkanten låg det fortfarande ett rejält lager av snö och is. På sina ställen såg det nästan ut som glaciärer.

Det är så rogivande att bara skrota längs vattenbrynet och titta på fina stenar och snäckor. Drömmen är ju att man ska hitta bärnsten, vilket folk också gör här ibland. Jag har dock aldrig lyckats med det, men man vet ju aldrig. Skam den som ger sig. 

Uppe på de hedliknande sanddynorna är det så dramatisk natur. Varje vindpinat gammalt träd är som hämtat ur en sagobok. 

På havsbottnen utanför Haväng finns välbevarade rester av en tallskog från äldre stenålder. De äldsta delarna har daterats till 10 900 år med hjälp av C14-metoden. Häftigt!

Uppe på en kulle ovanför stranden ligger det en gammal dös från stenåldern. Den låg gömd i sanden i mer än 5000 år, men under en storm 1843 blåste sanden bort och dösen återsåg dagens ljus. 

När vi ändå var i krokarna passade vi på att stanna vid kyrkan i Ravlunda. Där ligger den skånske författaren Fritiof Nilsson Piraten begravd, och på hans gravsten står de bevingade orden: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan. 1972." Hans namn fick däremot inte plats.

Sen plockade vi med oss kaffe från macken i Brösarp och styrde kosan hemåt igen. (Vi hittade avfarten tillbaka utan problem, hihi!) Det är ändå förunderligt vad lite sol, vind och vatten kan göra för att man ska känna livet i sig. Det får nog bli fler spontana utflykter framöver.