Ved och dåligt miljöansvar

Elpriserna, ja... Dem vill man ju helst inte ägna en tanke överhuvudtaget just nu, men att inte göra det är ju snudd på omöjligt. Och dumdristigt med, för den delen. Här i "Glesbygd" (och säkert på de flesta andra håll i Sverige) har konsekvensen blivit att veden håller på att ta slut, och ytterligare en konsekvens är att de som har ved kvar att sälja tar astronomiska priser för den. Maken och jag har väl inte direkt varit ute i god tid heller, men sent omsider kom vi iallafall på i helgen att vi borde bunkra ett nytt lass inför vintern. Vedförrådet i källaren gjorde vi ju iallafall fint i en dag på semestern, så det stod redo och bara väntade.

Efter mycket om och men hittade vi en farbror i skogarna norr om Älmhult som sålde braskaminved för en hyfsat rimlig summa. Dit styrde vi kosan sent i lördags eftermiddag och fick med oss ett rejält lass hem i skåpbilen. Ännu en bra anledning till att ha en skåpbil. Ibland (ja, ganska ofta faktiskt) undrar jag hur vi klarade oss utan den.

Sen ägnade vi lördagkvällen åt att köra in ved. Vi skulle nämligen iväg med båda bilarna på söndagen, så det var inget alternativ att vänta. Maken körde skottkärran mellan bilen och källartrappan, och jag stod i källaren och travade det som tömdes ner. Det gick rätt snabbt ändå, och tänk så precis veden fick plats under hyllan. 

Om maken hade fått bestämma, så hade vi haft solceller på taket till ladan för länge sen. Jag skäms nästan för att säga det, men den tramsiga ursäkten till varför vi inte har skaffat det är att jag tycker det är så förskräckligt fult. Jag försöker kompensera mitt dåliga miljöansvar genom att inte tända en massa smålampor, men det är ju ett löfte som är ganska lätt att hålla under sommarhalvåret. Vi får väl se hur det går med det när kvällarna blir mörka i höst... Fast då kan jag ju iallafall elda i spisen.