Ikväll nåddes vi av nyheten att keramikern Lisa Larson har gått ur tiden. Det var kanske inte så oväntat, för hon var 92 år gammal, men inte desto mindre vemodigt. Precis som Astrid Lindgren är Lisa Larson en person som liksom alltid har funnits där under ens uppväxt. Kanske speciellt om man som jag är född på 70-talet, då någon av hennes små keramikfigurer verkade finnas i alla svenska hem. De är ju bara så älskbara och charmiga. I mitt barndomshem fanns Lotta på pottan, och i vuxen ålder har jag både fått och skaffat fler kompisar till henne, såsom adventsbarnen, Kalle med den gröna mössan och en stor lykttomte. När jag fyllde 40 fick jag Pippi, som verkligen är en av mina allra mest älskade ägodelar.
Hejdå, Lisa Larson. Tack för allt fint du har bidragit med till den svenska kulturskatten. Nu är du borta, men dina figurer lever vidare i både hjärta och hem. 💚
😢
SvaraRaderaJa hon gjorde många fina saker. Jag har tyvärr inte en endaste. Men mina föräldrar har några stycken. Nu lär de väl bli ännu dyrare kan jag tro. Din Pippi är jättefin. Kraaam Pia
SvaraRaderaInstämmer, det är mycket charm i hennes figurer. Mina föräldrar hade en kattfigur minns jag. Skäms nästan att säga att jag skänkte bort den ...
SvaraRaderaSkorpan
Det fanns ju en period när Lisa Larson liksom fanns överallt och man inte tänkte att det var något speciellt. Men nu är man glad för dem igen.
Radera