Två favoriter

I köksfönstret har jag en liten goding. Det är en Saintpaulia Taita, eller hängsaintpaulia på ren svenska. Den är liksom buskigare än den vanliga sorten, och de rosa blommorna hänger som små karameller över krukkanten. Det bästa av allt är att den faktiskt är extremt lättskött och att den blommar året runt.

Den ljusgröna Upsala Ekeby-krukan "Gunilla" är också en favorit, som återkommer på flera ställen här hemma. Jag spanar alltid efter sådana på mina loppisrundor, och har haft turen att kunna fynda flera stycken mycket billigt på sådana tillställningar. Ofta dyker de också upp på antik- och samlarmarknader, men då brukar prislappen vara en helt annan. Mest tur hade jag när en grannfamilj flyttstädade för några år sedan och jag fick "ärva" flera stycken av dem. 

Nu är det helg igen, hurra! Snart dags för fredagsmys, och imorgon ska jag "tura" med två kära vänninor. Vad det verbet innebär vet nog alla skåningar; ni andra får väl vänta till morgondagens blogginlägg, om ni undrar!

Renovering med magkänsla

Ibland tittar jag tillbaka på våra 7,5 år som husägare och ler lite med tanke på alla mer eller mindre slumpartade beslut vi har fattat, som ändå har blivit så himla bra i slutändan. Solhäll var ju vårt fritidshus de två första åren, och mycket av den renovering vi gjorde då hade budget därefter. Dessutom hade varken jag eller maken speciellt stor erfarenhet eller kunskap när det gällde husrenovering och byggnadsvård, men det skrämde oss inte så mycket. 

Att putsa om huset fattade vi iallafall att vi behövde göra, och det ganska omgående. (Mer om det kan ni läsa om ni klickar HÄR.) I samband med det, så blev det också nödvändigt att byta de sönderrostade gamla stuprören mot nya. Renoveringskontot förordade billigaste möjliga variant från byggvaruhuset, men trots vår okunnighet skrek vår magkänsla att det skulle bli helt fel. Vi ville ju bevara så mycket som möjligt av det vi hade förälskat oss i med Solhäll, så efter 30 sekunders betänketid bestämde vi oss för att spendera nästan dubbelt så mycket pengar på stuprör i gammal stil. "Vi får väl dra ner på något annat eller äta knäckebröd ett tag," tänkte vi. 

Oj, vad jag är glad för det idag! De skarpa vinklarna och den svarta plåten ger verkligen huset den karaktär det förtjänar. Hur Solhäll hade sett ut om vi hade snålat och valt moderna stuprör i plast med "falukorvsböj" vill jag inte ens tänka på...

Magkänsla och rekordsnabba konsekvensbedömningar har onekligen blivit lite av vårt signum när det gäller renovering genom åren, men det brukar som sagt bli väldigt bra ändå. Eller kanske just därför!

Bro över mörka vatten

Min allra bästa höstbild tog jag redan för två år sedan. Den är så vacker att jag inte tycker det är lönt att ens försöka fånga samma motiv i år igen. Visst ser det nästan ut som en akvarellmålning?

Vattnet på bilden är Helge å, bron är just den bro som har gett vårt lilla samhälle sitt namn, och i bakgrunden skymtar kommunens finaste Bed&Breakfast. (Titta här, om ni vill se mer av det.) Den här vyn passerar jag alla dagar som jag åker buss till eller från jobbet. Sämre utsikt kan man ha! Oavsett årstid och väder så är den alltid lika vacker. Nästan som en akvarellmålning, som sagt.

Uppgradering?

Fotograferat har jag gjort i nästan hela mitt liv. Jag minns hur jag brukade ta bilder med min morfars Polaroid-kamera tidigt på 70-talet, och min första egna kompaktkamera hade jag iallafall redan när jag gick i årskurs 3 och åkte på skolresa till Sala silvergruva med min klass. Sedan dess har jag hunnit avverka en del kameror. 

Julen 2008 fick jag så min första systemkamera i julklapp av min käre man; min nuvarande Nikon D60. Jag älskade den från första stund, och med den lyfte mitt fotointresse till en ny nivå. Jag gick två fotokurser och startade den här bloggen som ett slags digitalt fotoalbum. Så här 7 år senare använder jag den fortfarande så gott som varenda dag. 

Nu har längtan efter något nytt kommit smygande. Kameratekniken har onekligen utvecklats på 6 år, och så har även jag och mitt sätt att fotografera. Så här års önskar jag dessutom att jag hade en ljuskänsligare kamera. Så vad händer nu? Ska jag göra slag i sak och uppgradera mig? Och till vad, om jag vill ha en riktigt BRA kamera som passar en icke-professionell-men-van-entusiast-fotograf? Tips mottages tacksamt, så får vi se vad jag kommer fram till. 

När det går upp ett ljus

Den senaste veckan har jag gått och gnällt över hur mörkt det helt plötsligt har blivit ute. Det har det ju förvisso också, men det blir ju inte precis bättre av att utebelysningen inte funkar. Häromdagen insåg jag nämligen att lampan ovanför glasverandans pardörrar förmodligen inte har lyst på hur länge som helst. Dags att byta glödlampa, med andra ord!

Att det fortfarande är mörkt både morgon och kväll är väl ett oundvikligt faktum så här års, men det underlättar ju iallafall lite grann om belysningen fungerar som den ska. Tur att det går upp ett ljus för en ibland, både bildligt och bokstavligt talat...

Vilken fröjd!

Vilken fröjd att tassa barfota igenom hallen på söndagsmorgonen och mötas av morgonsolen som silar in genom köksfönstret. Och vilken fröjd att det luktar rent och fräscht, och att det inte knastrar under fötterna. Jag älskar mitt hus ännu mer när det är nystädat!

Jag konstaterar att jag får bakläxa på gårdagens fönsterputsning (chansningen att det skulle räcka med lite glasspray och hushållspapper lyckades visst inte så bra), men inte ens de flammiga rutorna förtar det njutbara i stunden. 

Jag tar ner kaffemugg och filmjölksskål från hyllan utan att behöva förfasas över damm och flottfläckar. Varför kan vi inte ha det så jämt?

Dagen efter storstädning är onekligen den allra bästa dagen. Och i skrivande stund fylls hela huset med ljuvliga dofter från köket, där maken har en stor gryta beuf bourguignon puttrandes på spisen. Vilken fröjd!

Operation storstädning

Idag har vi ägnat oss åt operation storstädning på Solhäll. Det var inte en dag för tidigt, för hela huset hade börjat kännas som en santiär oangelägenhet. Nu är det dammtorkat, dammsuget, såpskurat och vädrat i varendaste liten vrå. Hyllorna i köket är avtorkade, och varenda liten pinal är diskad och ställd tillbaka på plats. Fönstren i köket är putsade, lakanen i sängen är nytvättade och filtar och mattor ristade. 

Kvar på farstutrappen står återvinning som ska ut i ladan för sortering och några sista mattor som ska in, så fort trägolven har torkat. Med paus för lunch och eftermiddagskaffe kan jag konstatera att det har tagit nästan hela dagen. Men vilken lycka nu när allt är rent och ljuvligt! Man borde städa oftare...