Tecken på vinter, tecken på vår

Idag hade jag min riktiga vinterjacka på mig för första gången den här vintern. Tidigare har vi haft en temperatur runt noll som kallast här i nordöstra Skåne, så den har inte riktigt behövts. Men imorse visade termometern -7°C, så då kändes det faktiskt dags att plocka fram den. Förhoppningsvis behöver jag inte använda den så länge.

Positivt kändes det iallafall att jag kunde släcka ytterbelysningen när jag gick imorse. Tidigare har det varit så mörkt ute både när vi går och när vi kommer hem, så den har fått stå påslagen mest hela dagarna. Från och med häromdagen är tillräckligt ljust när jag låser ytterdörren om morgonen och tillräckligt ljust när jag kommer hem vid halv fem-snåret för att jag ska hitta in utan lampan tänd. Det måste väl ändå vara ett säkert vårtecken! 

Blå timmen

Nog märker man att dagarna börjar bli ljusare. Vilken ljuvlig känsla det är att komma hem medan det faktiskt fortfarande är lite dagsljus kvar. Idag kom jag hem strax innan 17.00, precis i blå timmen, som förvisso kanske bara varade i en kvart eller så, men iallafall. Är inte just den stunden på dagen magiskt vacker, så säg? Och just idag förstärktes den blå känslan av ett tunt lager pudersnö på gräsmattan och frost på taket. Sagolikt!

Tack för alla glada tillrop efter gårdagens inlägg om bokhyllan. Det luktar fortfarande aningens nyvaxat i huset, men vad gör väl det när man går runt och känner sig nöjd. Kanske är det bäst att vänta någon dag till innan vi hämtar ner böckerna, så att det sista lagret hårdvaxolja verkligen får torka och härda ordentligt. Fast känner jag mig själv rätt så blir det nog svårt. Jag vill ställa dit mina trädgårdsböcker NU! 

Vaxad och klar

Som jag skrev redan igår, så dekorvaxade vi vår nya platsbyggda bokhylla igår. Efter att ha testat lite olika grejer på ett par överblivna träskivor, så bestämde vi oss faktiskt för att återanvända samma system med dekorvax och hårdvaxolja från Osmo som vi använde på hallgolvet för 1,5 år sedan. (Löjligt dryg burk, det där!) Nyansen heter "Valnöt" och är precis så där mittemellan-brun som vi ville ha den. Just den träfärgen går igen på flera ställen här i röda rummet; både i den framtagna träväggen vid dörren och i bokskåpet (som inte innehåller några böcker, utan makens samling gamla spel) och byrån som står utanför bild. Hårdvaxoljan kom på efter frukost idag, och nu har vi en hyllhörna som knyter ihop rummet på ett alldeles förträffligt sätt!

Vi fick klura lite på hur vi skulle göra med bakstyckena, som är tillverkade i plywood. I obehandlat tillstånd sög de nämligen åt sig dekorvaxen betydligt mycket mer än det mer solida träet i hyllplan och allmogelister, vilket gjorde att nyansskilladen blev väldigt stor. Efter konsultation i två olika färgaffärer, så kom vi fram till att det egentligen funkade med vilken olja som helst. Vi testade först med paraffinolja, men efter att ha laborerade på spillbitarna i köket, så kom vi fram till att det faktiskt blev allra snyggast med vanlig hederlig olivolja. Det kanske låter helt galet, men vi körde faktiskt på den lösningen, och det blev både bra och billigt (47 kronor!). Plywooden blev aningen "flammig" ändå, eftersom den är så ådrad i sin yttextur, men det kommer inte att synas speciellt mycket när böckerna väl kommer på plats.

Vi är jättenöjda med resultatet! Hyllan ser ut som om den har stått där i årtionden, och det märkliga är att rummet nästan känns luftigare nu än vad det gjorde tidigare. Ja, det känns nästan som om vi ökade takhöjden lite grann. (208 cm är annars inte så mycket att skryta med...) Nu väntar vi, om än en smula otåligt, på att hårdvaxoljan ska torka, så att vi kan börja flytta ner våra böcker från vinden. Vilken fröjd!

Gamla kopparpryttlar

Jodå, det blev en tur till Erikshjälpen idag också. Och jodå, vi hittade nya skatter! För inga pengar alls köpte vi den här härligt ärgiga gamla kopparkitteln. Förvisso aningen låghalt, men den blir perfekt trädgårdsrekvisita i sommar. Visst får man lite Macbeth-känsla när man ser den? Ni vet den där scenen i början, med häxorna som står och kokar ihop läskigheter i en gryta. "Bubble bubble, toil and trouble..."

Grytan stod tillsammans med en likaledes gammal och ärgig kopparkittel i affären. För ännu mindre pengar fick den också hänga med hem. Den kan väl bli kul att hänga upp i något träd i sommar. Om inte annat kommer den passa alldeles utmärkt på kvasten, när jag flyger till Blåkulla i påsk! (Den rostiga nyckeln är ett arkeologiskt fynd från vår trädgård.)

Om ni undrar var i allsindar vi gör av all bråte vi släpar hem, så kan jag meddela att mycket (även dessa fynd) åker rakt ut i ladan. Där har jag en egen skattkammare med grejer och "rekvisita", som förr eller senare hittar sin rätta plats. Och gör de inte det, så kan man ju alltid skänka tillbaks dem till Erikshjälpen om några år eller så, hihi!

Resten av dagen har vi tillbringat i röda rummet, med att dekorvaxa vår nya bokhylla. Beslutet föll alltså på att hålla den träfärgad till slut, och med facit i hand så var det nog inget dumt beslut. Imorgon lägger vi ett skyddande lager hårdvax ovanpå, och sen är det klart. Då får ni se hur det blev!

Takstege, tadaaa!

Ser ni takstegen som ligger på plats på taket, där till vänster om skorstenen? Nä vad dum jag är, det gör ni ju inte, för den ligger ju nere på marken! Och där har den legat (fast på uppfarten) sedan vi fick taket ommålat i slutet av sommaren. Taket behövde härda ett tag innan vi kunde sätta upp stegen igen, och så var det ju bra att vi kunde passa på att måla den i samma färg som taket, när den nu ändå låg nere på marken. "Den slänger ni upp själva sen," sa takmålarna innan de försvann med skyliften. Yeah right...

Maken, som är stor och stark, försökte på alldeles egen hand ett par veckor senare. Men att stå och balansera på en markstege, samtidigt som man ska lyfta en lång och otymplig järnstege på plats, utan att repa det nymålade taket, - det visade sig minsann inte vara så himla lätt. Jag själv stod på marken och gjorde ingen nytta alls. Däremot höll jag på att få dåndimpen när jag såg den vanskliga balansakten flera meter upp, och tvingade helt sonika maken att avbryta luftakrobatiken och komma ner igen. Och så blev stegen liggandes...

Och så i förrgår fick vi en lapp som annonserade att sotaren är på ingång i nästa vecka. Ajajaj... Men vi känner ju faktiskt världens bästa murarfirma, som fixar nästan vad som helst. (Platsbyggd bokhylla, till exempel.) Ett SMS och två dagar senare kom vi så hem i eftermiddags, för att finna att stegen satt på på plats på taket igen. Ja, jag säger då det! Vilken makalös tur att man bor i "Glesbygd"!

Fåglar här och där

Eftersom maken gillar korpar, så blev Hugin och hans kompis Munin från Oscar & Clothilde en fin försenad julklapp att ta med hem från min shoppingrunda i Kristianstad för ett par veckor sedan. Nu står de små krabaterna i söderfönstret i röda rummet, på varsin sida av den gamla sjuarmade ljusstaken som stod där sedan tidigare. Härligt kaxiga!

Själv har jag mest pippi på ugglor, men det visste ni ju redan. De dyker upp lite här och var, både inomhus och utomhus. Om jag samlar på dem vet jag inte precis, för jag köper bara sådana jag tycker har något speciellt, och nästan bara på loppis. Två av mina favoriter är gjorda i porslin och sitter och häckar uppe på det lilla väggskåpet i gröna rummet. Varför jag gillar dem vet jag inte riktigt. Egentligen är de ganska fula, men roliga ändå på något sätt. 

I gröna rummet hänger det en tavla som föreställer en fiskmås. Det är den enda riktiga tavla jag har ägt i hela mitt liv, och är köpt på ett konstgalleri i Malmö.  Den passade alldeles utmärkt i stilen när vi bodde i lägenhet där. Vid flytten hit till "Glesbygd" fick den naturligtvis följa med, fast jag får nog erkänna att den inte riktigt gör sig riktigt lika bra på den grönblommiga tapeten här...

Och ovanpå spiskassetten står en gjutjärnshöna; mitt surrogat för riktiga höns. Hmmm... Jag har fortfarande inte gett upp tanken på att någon gång i livet bli ägare till den verkliga varianten. 

Om man går runt och tittar, så hittar man faktiskt ännu fler fåglar av olika slag i inredningen här hemma. Någon tanke i det har vi egentligen inte haft, det har liksom bara blivit så. Kanske har vi pippi på pippifåglar, helt enkelt!

Smedjan

Som ni nog vet är Solhäll en gammal smedsbostad. Den gamla smedjan ligger dock inte på vår tomt, utan snett mitt emot oss, på andra sidan gatan. Det är inte vi som äger den, utan Hembygdsföreningen i byn. Här inne finns arbetsredskap och andra föremål kvar från tiden då smedjan var i bruk, men idag råder inte längre någon verksamhet här, mer än att man öppnar upp för någon visning då och då. Det är en läcker gammal byggnad, som verkligen sätter sin prägel på gatan där vi bor.

Vi har varit himla dåliga på att forska djupare i Solhälls och smedjans historia, men vet iallafall att det har bott minst två smeder här. Den sista var Allan Alfredsson, som bodde här före oss. Han testamenterade både hus och smedja till Hembygdsföreningen, som i sin tur sålde Solhäll till oss. I samband med köpet fick vi den här bilden på smeden "in action" ute i sin smedja. Så roligt att ha en sådan bild! 

Alfredssons alster går att finna lite överallt här i byn; hans snirkliga och lite "blommiga" stil är lätt att känna igen. Han smidde sitt eget gravkors, som finns att beskåda på kyrkogården här i "Glesbygd" (och som faktiskt hängde ute på Solhälls glasveranda fram till den dagen han dog), och när jag var på föreläsning nere på församlingshemmet i lördags så hittade jag en av hans golvljusstakar där. När vi var på visning på Solhäll inför husköpet, så stod det en liknande ljusstake kvar på vinden, som vi frågade om vi möjligen skulle kunna få köpa, men Hembygdsföreningen ville (av förståeliga skäl) behålla den. Jag tycker den är riktigt fin! (Fast den står bak och fram på bilden.)

Förra året hittade vi Alfredssons gamla skolbetyg och arbetsbetyg i en gammal skänk som stod i ladan. Här kan man bland annat se att han gjorde en del arbeten för Wanås gods, som ligger här i kommunen. En arbetsplats som tyder på att han verkligen var en duktig smed.

I lördags, när snön började kana från plåttaket på smedjan, så hängde den ner som en vit "gardin" på långsidan. Det såg så himla roligt ut!

Hade man stått kvar tillräckligt länge, så hade man nog fått hela rasket över sig. Nästan som en lavin!

För något år sen hände det ofta att vi såg en liten kattuggla, som satt där uppe i skorstenen och sov middag. Fast nu har vi inte sett den på ett tag, så den har nog flyttat någon annanstans. Jag saknar den och hoppas att den vill komma tillbaka!

Det känns fint att bo granne med en gammal smedja. Den är himla charmig och utgör ett härligt historiskt vingslag i vår vardag. Och även om den onekligen börjar se lite gisten och skev ut, så hoppas vi att den får finnas kvar även för kommande generationer här på gatan.