Trädgårdspelare med urna

Under Mello igår kväll scrollade jag runt på Marketplace samtidigt. (Som kvinna har man ju som bekant simultankapacitet, hehe!) Vips, så hittade jag en äldre gjuten trädgårdspelare med tillhörande urna. Den var till salu för 375 kronor och gick att avhämta 2,5 mil härifrån. Bilden var i ärlighetens namn ganska dålig, men för det priset tänkte jag att det var värt att chansa. Och vilken bra chansning det visade sig vara!

Säljaren var en trevlig herre med fint efternamn och vaxad mustasch. Han berättade att pelaren har stått i trädgården utanför ett större hus från 1917, att den hade varit vitmålad en gång i tiden och att han själv brukade ha en agave i krukan. På Solhäll blir det påskliljor till att börja med. 

När jag klev ur skåpbilen och såg pelaren och urnan i verkligheten, började jag undra om det hade fallit bort en nolla på prisuppgiften på Marketplace. De ser ju ut som något från en anrik gammal slottspark! Foten på urnan är förvisso lite sönderslagen, men det faller mest under kategorin "patina". 

Pelaren väger en sisådär två ton (tja, nästan iallafall), så man baxar inte direkt runt den i onödan. Medan jag funderar på var den ska stå permanent, får den stå kvar på framsidan så länge. Nu känns Solhäll nästan som Versailles, hihi! Trés élégant!

"En sån, en sån och en sån"

Jag är mitt nyårslöfte troget och unnar mig färska blommor varje vecka under de månader på året som jag inte är självförsörjande med egna trädgårdsblommor. Att få gå ner till byns finaste lilla blomsteraffär och välja vad jag ska ha, är sannerligen en av veckans höjdpunkter. Ibland väljer jag en färdig bukett, men roligast är det ju ändå att få välja själv ur en välfylld blomsterkyl. Då känner jag mig som ett barn i en godisaffär. "En sån, en sån och en sån. Och en sån!" 

Igår valde jag egna blommor. Jag började med att välja ut en ensam fransk tulpan i en härligt skir persikonyans. Den får vara primadonnan i hela buketten och kommer bli ännu finare när den slår ut och "hänger loss" så där som franska tulpaner tenderar att göra. 

Tre solgula solbollar blir härliga utropstecken i buketten. Eller trumpinnar, om man hellre vill tänka i musikaliska termer. Om jag hade orkat bry mig det minsta om att förså sommarblommor, hade jag gärna sått sådana här för att få egna plantor i sommar. Ren glädje på en stjälk, ju!

En cremefärgad anemon ljusar upp buketten, men sticker bara ut lagom mycket. Ibland låter jag anemonerna vara primadonnorna i buketten, men den här gången får den spela andrafiolen så där lite vid sidan av. Viktig för styckets harmoni, dock. 

Jag är ju vansinnigt svag för kungsängsliljor, så några små frittilaria-klockor med drag av gultoner fick också vara med. De tar upp det gula i solbollarna, men på ett betydligt mjukare sätt. 

Sen tycker jag alltid att det behövs något småblommigt i buketter, som accompanjerar och fyller ut solisterna. Den här gången blev det en kvist med många stänglar av någon slags ljusrosa eternell. 

Och så lite grönt på det; den här gången i form av småbladig eukalyptus och ett stort bananbladsliknande blad. En stor spretig sälg-gren mitt i hela härligheten skapar extra härligt drama.

Ja, så går det till när jag köper buketter. Jag pekar och floristfröken F binder, och så blir det alltid jättebra. Och sen får jag gå hemma och njuta och oj:a och aaa:a över allt det vackra. Kan man ha ett bättre nyårslöfte än så? Jag tror inte det. 

Två brittiska gentlemän

Jag är inte den enda i familjen som släpar hem second-hand-fyndat påskpynt. Igår kom maken hem med två lustiga små figurer, som han hade hittat i skyltfönstret till loppisbutiken nere på byn. Mer välklädd påskhare och påsktupp får man ju leta efter. Som två brittiska gentlemän. Very stylish, indeed. 

Nu grunnar vi lite på vad de egentligen har använts till. De har nämligen en inbuktning baktill, som om de har varit fästa på en hylla eller en rundstav eller något liknande. Någon som kan tala om varför det ser ut så?

Jag har redan stämplat ut för idag och ligger i startgroparna för att bege mig ner till byns finaste lilla blomsteraffär. Dags att införskaffa helgblommor! Happy Friday, allihopa everybody!

Kakel spektakel

En sak som vi faktiskt inte har bestämt än är vilket kakel vi ska ha i köket. Det gamla kaklet var original från 50-talet (skulle jag tippa) i en obestämd vaniljgul färg med drag åt Piggelin-grönt. Charmigt på många sätt, och ett tag tänkte jag att det vore kul att återanvända det, men sen när det väl var nertaget såg det mest sjaskigt och repigt ut. Den gamla sättmassan på baksidan var svår att få bort, och en del av plattorna var dessutom både chippade och spruckna, så det får bli nytt kakel helt enkelt. 

Metrokakel och Marrakesh-kakel i all ära, men redan från början var maken och jag överens om att vi vill behålla den enkla funkisstilen med tre rader 15x15-plattor och sedan pärlspont ovanför det. Detta är också vad snickarna har förberett på väggen bakom spisen och diskbänken, och det begränsar ju ändå valmöjligheterna lite grann. När jag var i Osby igår passade jag på att svänga inom Colorama och låna hem några prover. Just nu är vi nog faktiskt mest inne på att köra en enkel färgskala med cremefärgade eller elfenbensvita plattor med en mörkare fog. Det blir ju ganska mycket färg ändå i det nya köket, med gröna luckor och chokladbruna bänkskivor. 

Fast kanske man ändå borde kontrastera den varmvita pärlsponten med något i en annan färg. Något som liknar det gamla kaklet lite grann. Kanske något åt det gula hållet? Men sen återkommer jag ändå till tanken att inslag av färg faktiskt kan komma i form av andra saker än kakel, som till exempel gardiner, kökshanddukar, porslin och andra pryttlar på öppna hyllplan. 

Kanske är det trots allt smart att försöka hålla en mer neutral färgskala i grund och botten. Jag menar, gardiner kan man ju förändra ganska enkelt om man tröttnar, men kaklet kommer ju att sitta där det sitter. Och så tänker jag redan på att det ska gå att julpynta på ett vettigt sätt också, hihi! Vi får kika runt en stund till, innan vi bestämmer oss. 

Tradera-tuppar

I helgen lyckades jag slinta med klickfingret på Tradera, vilket resulterade i tre charmiga påsktuppar. Som det kan gå. Jag hämtade ut dem på vårt lokala Schenker-ombud idag och konstaterade att de kommer att platsa perfekt på påskbordet på Solhäll.

Fast jag ser nu att den lilla nog är en höna, va? Mina kunskaper när det gäller zoologisk könsbestämning är ytterst begränsade, hehe!

Bokrean 2021

Bokrean var alltid en stor grej när jag var liten. Vi bläddrade i katalogen hemma vid köksbordet och kryssade för vilka böcker vi skulle köpa, och sen hängde vi på låset när bokaffären väl öppnade på morgonen, ofta redan i ottan. Ja, ibland till och med på natten! Den årliga bokrean nuförtiden har tappat den där hajpen som omgärdade den förr, för nu kan man ju i stort sett köpa billiga böcker när som helst och var som helst. Fast jag brukar iallafall shoppa loss lite när det är dags för den traditionsenliga rean i februari. I år blev det av förklarliga skäl inget fysiskt besök på någon bokhandel, men istället gjorde jag en beställning via nätet. Ska vi ta oss en titt på vad jag klickade hem?

"Samlade verk" av Lydia Sandgren 
Vinnare av Augustpriset 2020 i den skönlitterära klassen och förra årets stora litterära snackis. En roman på över 700 sidor med en härligt kaxig titel för att vara en debutroman. På förlagets hemsida presenteras boken så här: 

"En roman om djup kärlek, mångårig vänskap och konst i spänningsfältet mellan fiktion och sanning. Den tar med oss till Göteborg, där en stor retrospektiv utställning över konstnären Gustav Beckers verk från 1980-talet och framåt förbereds. Vart psykologistudenten Rakel än vänder sig, möter hon sin gåtfullt försvunna mammas ansikte på utställningsaffischen som är tapetserad över stan."

"Familjen" av Johanna Bäckström Lerneby

Augustprisnominerad i kategorin facklitteratur förra året. En reportageroman om hur en kriminell familj i Angered kontrollerade en hel förort med 50.000 invånare. Förlagets presentation: 

"Vissa säger maffia, själva kallar de sig problemlösare. I områden där samhället sviker, står andra beredda att ta sig an uppgiften att skipa rättvisa och utöva makt. Som familjen Al Asim. Under mer än ett decennium har den prisbelönta journalisten Johanna Bäckström Lerneby följt familjen från Angered."

"Överlevarna" av Alex Schulman

Författarens första fiktiva roman, där många händelser ändå tycks vara hämtade från den egna uppväxten. Förlagets presentation: 

"Tre bröder åker tvärs över landet för att sprida sin mors aska vid torpen, som ingen av dem besökt på 20 år. En roman om att uppleva sin barndom som vuxen."

"De sju systrarna" av Lucinda Riley

Den första delen i en serie, som verkar ha förtrollat många läsare världen över. Den sjunde och sista delen kommer ut i vår. Förlagets presentation: 

"Maia D'Aplièse har länge isolerat sig i sitt barndomshem vid Genèvesjön. Men efter att hennes adoptivfas hastigt går bort förändras allt. När hennes fem systrar kommer för att ta farväl av fadern, får de alla varsin ledtråd, en nyckel till deras förflutna."

Det var väl en salig blandning? Jag är verkligen allätare när det gäller litteratur, och litteraturen är ju verkligen som en påse gott och blandat. Det finns en smak för varje tillfälle. Ibland vill jag ha något dramatiskt och spännande, ibland vill jag ha något verklighetsbaserat. Ibland vill jag ha en historia att bita i, ibland vill jag ha något lättsamt och lättläst. Jag får väl återkomma och berätta vad jag tyckte, när jag har läst klart. Har ni läst någon av dem?

Inga pelargoner att väcka

Får man strunta i att övervintra sina pelargoner? Det är iallafall vad jag har gjort i vinter. Vanligtvis brukar jag ställa ner dem i källaren, men i höstas kasserade jag varenda en, för de såg så himla tradiga ut. "Nä, vet ni vad. Jag struntar i det", tänkte jag då, och kände mig nästan lite syndig när jag dumpade dem i trädgårdstunnan. Med facit i hand känns det faktiskt rätt skönt att slippa hålla på och "klydda" (skånska) nu, när det annars hade varit dags att väcka liv i dem igen. 

Fast pelargoner är ju ändå himla trevliga. Jag tänker att jag ska köpa några nya till sommaren, och då blir det ju faktiskt en bonus att jag får blomning direkt. Och till hösten får vi se om jag orkar övervintra dem den här gången, eller om de hamnar i trädgårdstunnan i år också. För tänk, man får faktiskt göra precis som man vill.