Ingång till köksträdgården

Haha, ja ni fattar ju att jag lider av seriös vårlängtan, eftersom jag låg en hel dag före i kalendern i gårdagens inlägg. (Vilket jag ändå har rättat till, så här i efterhand.) Men IDAG är det iallafall bara EN dag kvar till mars, så hurra IGEN!

I väntan på våren sitter jag och drömmer om sommarens kommande projekt. Ett av dem tror jag bestämt blir att försöka fixa till en trevligare ingång till köksträdgården. När jag satte upp kastanjestaketet för två somrar sedan, så lämnade jag bara ett "hål" där plattor och grus tvärt övergår i gräsmatta. Nog borde man väl kunna göra något roligare här? En portal av något slag, kanske? Och kanske en halvcirkelformad "dörrmatta" av smågatsten ut i gräset?

Ni minns kanske att jag spontanköpte en gammal trägrind på Skattegården i Ödeshög i somras, som nog skulle kunna komma väl till pass här. Jag behöver renovera den lite grann; slipa, måla om och fixa till nya spjälor på ett par ställen, och så måste jag slå ner lite rejälare grindstolpar att fästa den i. Hur svårt kan det vara? Inte så himla svårt ändå, tänker jag, som den inbitna optimist jag är.

Ser ni det framför er? Rosor som ramar in min nya portal? Eller varför inte kaprifol? Och min nymålade fina grind, som står lite så där välkomnande på glänt? Fast allt ska fortfarande vara lite lagom snett och charmigt, så att det inte blir alldeles FÖR prydligt. Jag gillar när det ser lite hemmagjort ut, och kastanjestaketet inbjuder ju också till något som är lite lagom spretigt. Jag ska nog ta och leta lite inspiration här på nätet och i gamla inredningstidningar. Förslag mottages med tacksamhet! 

Och nu kom maken hem med semlor, fettisdagen till ära. Mumsfilibabba, vilken finfin start på min mitt-i-veckan-ledighet! 

Glasmanschett och lite vårkänsla

Glasmanschetter i grönt pressglas till någon av alla mina ljusstakar är ju hur tjusigt som helst. Varför har jag inte fattat det förut, när jag har sprungit på sådana på loppis? I min nystartade samling (för en samling blir det alldeles säkert framöver) har jag för tillfället hela EN stycken.

För övrigt har det känts lite grann som vår idag, med fågelkvitter och 8 grader varmt. Men så är det ju faktiskt februaris näst sista dag idag. I övermorgon visar kalendern mars, och mars är ju som alla vet vårens första månad. Hurra, säger jag! I can´t wait.

På återbesök bakom växthuset

Även idag tittar jag tillbaka på gamla bilder, för att minnas och inspireras av vad som hände i trädgården förra året. Ett av de större projekten var att fixa till lite grann bakom växthuset, nere i den mer otuktade delen av trädgården, a.k.a. moraset. Här hade jag börjat gräva så smått, planterat några buskar och gjort en rosportal redan sommaren 2015, och maken hade baxat dit några tunga stenblock för att göra några trappsteg, men längre än så kom vi inte då.

Av goda vänner i Åkarp fick jag en hel trave gamla betongplattor, som jag tänkte att jag kunde använda här. Grässvålen och en massa annat gammalt mög grävdes bort, och sen byggde jag ut en liten sittplats med plattorna från baksidan av växthuset. Markduk använder jag alltid, men i övrigt gick jag som vanligt helt ovetenskapligt tillväga. Det brukar liksom bli bra på något sätt ändå.

En självsådd liten mirabell fick vara kvar så länge, och jag flyttade runt lite perenner i rabatten längs trappan. Sen fick jag gräva, gräva och gräva ännu mer för att få bort den trista grässvålen.

Markduk och naturgrus kom till. Tänk, vilket enkelt sätt att få till en snabb förändring! För att begränsa projektet tills vidare (här nere skulle man nämligen kunna gräva bort hur mycket som helst) så lade jag en stenkant så att det liksom blir en rundad "landningsplats" nedanför trappan.

Sen planterade jag in lite buskar även på den högra sidan av grusremsan, för att skapa lite mer rumskänsla. Det blev spireor av olika slag, några konvaljbuskar och en låg rhododendron allra längst in mot häcken in till grannarna. Mellan plattorna pillade jag ner lite kryptimjan, som jag hoppas tar sig och bildar en mjuk gosig matta i sommar.

Så här funkar jag alltid när det gäller projekt i trädgården. Det börjar som en idé om någonting, men jag har aldrig någon plan eller ritning eller så. Jag börjar i en ände och sen hittar jag på vartefter. Det ena leder till det andra; lite dominoeffekt så där. Det är ju det som är så kul, att allt inte blir klart på en gång, utan att man får gå och fnula lite grann, testa sig fram och se vad det blir. Och som ni ser finns det en helt oavslutad kant att fortsätta ifrån. Vad som ska hända där jag står och fotograferar har jag ingen aning om, men det hittar säkert sin lösning så småningom. To be continued... I år eller något annat år.

Västra Frölunda t.o.r.

Vi har tillbringat dagen i Västra Frölunda, där makens systerson bjöd in till kalas för att fira både myndighetsdag och ett sprillans färskt körkort. Oj, så mycket god mat vi har ätit, och oj, så goda tårtor jubilarens 16-åriga syster hade bakat! Framåt sen eftermiddag kunde vi nästan låta bilen stå och istället rulla söderöver för egen maskin...

Nu har vi precis landat hemma i soffan igen, redo för Melodifestival och soffhäng. Äta behöver jag inte göra mer idag... Tack för en trevlig dag!

Dagsmeja

Jo då, nog har det snöat i natt alltid. Redan innan vi gick och lade oss igår var hela världen vit, och idag har jag pulsat runt i trädgården i en decimeter snö. Solens strålar och plusgrader på termometern gör att det redan är rejäl dagsmeja, med kramsnö och dropp från taken. Jag passade på att ta ett varv med kameran innan allt försvinner.

Nu ligger jag på soffan och "sportar" för fullt, med alpint på TV. Kaffe med mjölk är den bästa sportdrycken, hihi! Snart blir det nog ändå en liten promenad ner på byn för att fylla på kylskåpet, men sen tar jag mig an min bokrea-hög resten av dagen. Alla lov borde heta läslov!

Vårtecken

Efter jobbet idag tog min sportlovsledige man med mig till Kristianstad, där vi kikade på bokrean och åt smarriga amerikanska hamburgare på ett lokalt steakhouse. I slänten nedanför parkeringen blommade mängder av gula vintergäck, som jag naturligtvis var tvungen att föreviga med mobiltelefonkameran. 

Men nog är det tvära kast mellan hopp och förtvivlan i februari, för i natt väntas det komma in en decimeter snö eller två över Skåne. Det är väl bara att bita ihop och hålla tummarna för att solen tar hand om eländet redan imorgon. Då har jag också sportlov, minsann!

Nio år senare

Alltsedan vi tog över nycklarna till Solhäll i januari 2008, så har det onekligen hänt en del med den lilla stugan. Då var huset i ganska dåligt skick utvändigt, med kladdigt imålade speglar på glasverandan, puts som trillade av i stora sjok från fasaden, hål som var lagade med Plastic Padding och flagnande färg från topp till tå. När jag ser bilderna idag kan jag nästan undra vad det egentligen var vi förälskade oss i. Vilket litet skrutthus Solhäll var då! Men vi såg uppenbarligen något annat.

Invändigt var huset i betydligt bättre kondition och klarade sig med kosmetiska insatser, och under flagorna av färg var det gamla plåttaket också i riktigt bra skick. Vi insåg dock ganska snart att vi var tvungna att göra något åt fasaden, om huset skulle överleva på sikt. Av en slump träffade vi på en alldeles förträfflig murare i byn, som tog sig an jobbet att putsa om huset redan den första sommaren. Jag minns så väl när vi kom hem efter några dagars semester och möttes av ett alldeles "naket" hus. Då undrade jag vad vi egentligen hade gett oss in på och klämde nästan en tår på kuppen, hihi!

Den gamla reveteringen behölls och nytt murbruk lades på. Ganska MYCKET sådant på sina ställen, där husväggarna var extra tunna av någon anledning. Muraren skrattade själv åt hur många säckar det gick åt, men både han och vi var samtidigt rörande eniga om att inte "räta upp" huset för mycket. Jag menar, köper man ett snett gammalt hus från slutet av 1800-talet så är man ju inte så sugen på att förvandla det till ett fabrikstillverkat radhus från 1980-talet. Husets själ och charm sitter ju i just det där sneda och ojämna! 

De vackra gavelhörnen (som gör så otroligt mycket för husets utseende) murades upp igen, liksom helt nya speglar runt glasverandan. Det var varma torra dagar den sommaren, och medan murbruket brann så vi fick vattna husfasaden med slang var och varannan timme dagtid för att det inte skulle börja spricka. När murbruket var torrt sprutmålades hela fasaden med ädelputs från Finja i en bruten vit kulör, och helt plötsligt började Solhäll leva upp igen. 

När putsen var på plats målade vi själva om husgrunden med silikatfärg i en mellangrå nyans. Att hålla en rak linje längs den buckliga kanten mellan stengrund och puts var inte det lättaste, men resultatet blev riktigt bra. Efter en del funderande beslutade vi att behålla verandaspeglarna vita, istället för att måla dem röda som de var tidigare. Det var nog ett bra beslut.

Nya stuprör i gammal stil kom på plats i samband med omputsningen, och jag är fortfarande överlycklig att vi inte var dumsnåla och köpte billiga moderna rör. När huset var nyputsat och fint kändes det också angeläget att även snygga till fönster, dörrar och träöverdelen på glasverandan. Det betydde att vi var tvungna att slipa bort husets namn, som i och för sig var ganska fult ditmålat direkt på träet ovanför verandadörrarna. Maken kalkerade ändå de gamla bokstäverna och gjorde en skylt som vi hade uppsatt ett tag, men ganska snart hittade vi lagom stora bokstäver i gjutjärn som jag målade röda och skruvade upp istället. Det blev riktigt bra, och de hänger kvar än idag. 

Sen pausade vi i utomhusarbetet några år, men sommaren 2011 tog vi bort de igenväxta betongplattorna framför huset och gjorde en smal grusgång fram till verandatrappen istället.  Grus och gräs är verkligen en ljuvlig kombination! Så sent som 2013 (när vi drog om elen inne i huset) kom en ny liten utomhusbelysning på plats under verandanocken, och sommaren 2014 målades plåttaket om. (Minns ni det traumat, haha! Flera inlägg om det hittar ni i arkivet under "Juli 2014".) Som pricken över i kom en helt nytillverkad smidesgrind på plats ute vid vägen. Och så här ser Solhäll ut idag!

Underliga äro verkligen livet vägar, som slumpade sig så att vi hamnade just här. 2008 bodde vi ju i lägenhet i Malmö, och det där med att köpa ett gammalt hus var något vi gjorde mer eller mindre spontant, för att ha en liten retreat att åka till på helger och längre ledigheter. Att vi skulle flytta hit permanent redan två år senare ingick inte alls i planen, och tur var nog det, för då hade vi säkert haft helt andra köpkriterier. Kanske var vi orädda och vågade ta oss an ett gammalt ruckel just för att det inte kändes riktigt på riktigt. Nu så här nio år senare kan jag inte tänka mig någon annan plats på jorden där jag hellre vill bo!

Nostalgi och vårlängtan

Jag letade efter en speciell bild i mitt fotoarkiv igår och fastnade framför datorskärmen i flera timmar. Bilden jag letade efter hittade jag förhållandevis snabbt, men oj vilken nostalgitripp det var att scrolla igenom alla gamla bilder jag har tagit genom åren! Så mycket man har gjort och så mycket man har glömt. Sen kan man ju bli smått sjuk av längtan, som när man hittar bilder som den här. 

Tänk, snart är vi där! Redan nästa vecka är det ju officiellt vårens första månad, iallafall i kalendern. Och sen väntar ett helt orört trädgårdsår alldeles runt hörnet. Jag längtar...

Kungsängslilja

Ibland (ja, ganska ofta faktiskt) undrar jag om kungsängsliljan (frittilaria meleagris) ändå inte är den vackraste blomman av alla. Så skir, så delikat, så mycket vår. I väntan på att mina lökar under päronträdet ska hitta upp och se dagens ljus, så njuter jag av några vackra klockor i kruka inomhus.

De vita blommorna är i och för sig också makalöst vackra, men allra mest tycker jag ändå om de purpurröda, med det fantastiskt detaljrika rutnätet över kronbladen. Är det inte Guds absoluta mästarprov, så säg?

Kungsängsliljan är "min" blomma, på något sätt. Kanske har jag den i blodet, eftersom jag faktiskt är född i Uppland, där den är landskapsblomma. Någon annan relation (varken fysisk eller känslomässig) till landskapet har jag annars inte längre; vi flyttade söderut när jag var 11 år och jag har nästan inte varit där sedan dess. Men om Fröken Grön har flyttat från kungsängsliljan, så får kungsängsliljan komma till Fröken Grön. För utan vill jag inte vara! 

Efter en alldeles kolossalt grå och regnig dag, så känns det extra gott att få krypa in under filten i soffan och bara kura resten av kvällen. På grund av sportlovet är det ingen körövning ikväll, så jag siktar nog på att komma i säng tidigt. Men först måste jag naturligtvis titta på Husdrömmar, som går på SVT1 klockan 20.00. Vad gör ni en regnig måndag i februari?

Nystädat

Jag är hemkär mest hela tiden, men allra mest älskar jag att vara hemma när det är nystädat i stugan. Ni vet den där känslan när man sitter i soffan och bara njuter av att det är dammfritt, att alla mattor är skakade ute i friska luften och att allt luktar såpskurat och gott. Just precis det gör vi nu!

Det går ju trots allt ganska snabbt att städa 76 kvm, bara man tar tag i det. Ännu snabbare går det när man samarbetar. Jag dammsuger och maken följer direkt efter med golvmopp och såpvatten, och lagom till att jag ställer undan dammsugaren är allt klart. Badrummet är också skurat och fräscht, och rena lakan i sängen blir pricken över i. Jag skulle kunna gå och lägga mig nu på studs, hihi!

Och lagom till att "blå timmen" faller utanför fönstren, så sitter vi där i soffan och känner oss nöjda. Att det brukar ta ca 1,5 dag innan dammet åter lägger sig på fönsterbrädorna och gruset hittar in igen, väljer vi att bortse från just nu. För NU och en stund framöver har vi världens renaste hus!

Ikväll kör vi en all-you-can-eat-spaghetti-night, för det kan vi ju vara värda efter allt slit och släp. Imorgon vaknar 50% av oss till en härligt ledig sportlovsvecka. Det är inte jag...

Ranunkel, pors och träknoppar

Lördag i stugan. Det är en sådan där dag när allt liksom tar tid och får lov att göra det. Bädda rent i sängen, diska lite, damma lite, slänga i en maskin tvätt... Ja, i tanken är jag iallafall aktiv!  Som vanligt började jag med det mest väsentliga och traskade ner till byns finaste lilla blomsteraffär för att införskaffa lite nya blommor. Prioritetsordningen hos Fröken Grön råder det aldrig något tvivel om, hihi!

Jag hade egentligen bespetsat mig på den bukett vackra anemoner, men förälskade mig istället i en bukett med apelsinfärgade ranunklar och härligt mörkröd pors, som stod i blomsterkylen färdigbunden och klar att ta med hem. Sååå läcker!

I högarna på köksbordet hittade jag två gamla gardinknoppar i trä och antikpatinerad mässing, som jag loppade för ett par veckor sedan. Nu går jag som bäst och fnular på vad jag ska hitta på med dem. Kanske bara ha dem som de är? Eller ha som ändknoppar på några blomsterstöd i trädgården i sommar? Förr eller senare kommer jag nog på något. 

Well, nu spottar jag i nävarna och tar mig an någon av de där små hussysslorna. Nya snittblommor är trevligt, men nya snittblommor OCH ett nystädat hem är ännu trevligare! Vi får väl se hur långt jag kommer...

Hohooo!

Hohooo, nu är det fredag igen! Den här helgen hade vi preliminära planer på att äntligen åka och se oss omkring efter en ny bil, men det blir inte av nu, för vår gamla bil verkar ha tjuvlyssnat på våra planer och såg till att straffa oss på direkten. Den tillbringar uppenbarligen hellre helgen på en verkstad i grannkommunen med generatorproblem än att köra runt med oss. Säkert en ren hämndaktion...

Ja ja, det blir nog en bra helg ändå. Nu får vi väl hålla oss hemma och storstäda istället, vilket i och för sig också är välbehövligt. Men först får det bli lite fredagsmys. Hoppas ni har det gott också!

Videkissar och tallrikar

De senaste två dagarna har det nästan varit en smula vårväder i nordöstra Skåne. Jättekallt med minusgrader på morgonen, men solsken och vårtemperaturer på eftermiddagen. Och fågelkvitter! Jag förstärker den ljuvliga vårkänslan med videkissar inomhus. 

Jag ÄLSKAR videkissar! Så små och fluffiga och gosiga, att jag mest bara vill pilla på dem. (Och det gör jag, hihi!) Det blir nästan inte vårigare än så här. Och nog tycker man sig se Elsa Beskows lilla Videung sovandes fastkilad där mellan grenarna?

Efter jobbet idag åkte jag ner till vårt lokala Schenker-ombud och hämtade ut ett paket, innehållandes 6 stycken Swedish Grace-tallrikar. (Ni minns kanske att jag köpte två för ett par veckor sedan.) Jag la ett sista-minuten-bud på Tradera i söndags (tack för tipset Elisabeth!) och hade turen att vinna auktionen och få dem för HALVA butikspriset. De är sprillans nya och oanvända, för etiketterna sitter kvar undertill. Det får man väl ändå kalla ett fynd? Jag känner mig snudd på odrägligt nöjd!

Nu är det snart dags att bänka sig för ett nytt avsnitt av Mandelmanns på TV4. Vilken bra avslutning på dagen! Och imorgon är det fredag.

Små citroner gula

Shabby-fake-magnetkalendern, som tidigare hängde på väggen i köket, har åkt ner till förmån för en tavla med gula citroner. Den kändes som ett lagom fräscht alternativ i väntan på att jag ska komma på vad jag egentligen vill ha där. Och så var ju ramen redan grön! (Tack faster M! Den kommer från dig!)

Ytskikten i vårt kök är definitivt i behov av en rejäl uppfräschning Det är både revor, hål och fläckar i det pappspända taket, och väggarna blev ganska hårt åtgångna när vi drog om elen för ett par år sen. En ny omgång färg skulle inte skada, om man säger så. Dessutom lossnar golvmattan (som vi lade in själva för snart 9 år sedan) från golvlisterna om man har dammsugaren på med för starkt sug när man dammsuger. (Tur att vi inte dammsuger så ofta, hihi!)

Ännu ett projekt på att-göra-listan, med andra ord. Fast det är väl en evinnerlig tur att man har den där listan. För tänk vad långtråkig tillvaron skulle bli annars!

Hjärtats alla dagar

På dagens kalenderblad står det Alla hjärtans dag. I bistra tider som dessa kanske världen behöver en kärleksfull dag mer än någonsin. Fast nog tänker jag att alla de där andra 364 dagarna är minst lika viktiga. De där dagarna som är livet. Nog borde vi ta oss tid att fira hjärtats ALLA dagar. 

Det låg en härlig chokladask och väntade på kaffebryggaren när jag kom upp imorse, vilket onekligen satte guldkant på min morgontrötta tisdagsrutin. Fast både jag och maken är ändå rörande överens om att tvåsamheten är minst lika fin de där andra 364 dagarna. De där dagarna när vi har vardag tillsammans, med allt vad det innebär. De där dagarna som är det riktiga livet. Hjärtats alla dagar. 

"Florence Stephens förlorade värld"

Efter julmässan på Huseby Bruk i november loggade jag in på bibblans hemsida och ställde mig i kö på boken "Florence Stephens förlorade värld", som handlar om brukets ägarinna och det som i efterhand har kommit att kallas Husebyskandalen. Boken är skriven av advokatparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsson och kom ut så sent som i september 2016. Att den är populär råder det inget tvivel om, för jag hamnade på 22:a plats i kön! Nu har jag dock äntligen både fått den och läst den. 

Bokens handling spänner över mer än 100 år, och i centrum för berättelsen står alltså fröken Florence Stephens. Hon föds och växer upp på Huseby Bruk, som sedermera går i arv till henne efter faderns död 1934. Mamma Stephens är "god vän" med kung Oscar II sedan länge, och Florence blir tidigt kungens speciella favorit. Boken antyder till och med att det finns anledning att misstänka att kungen är Florences riktiga pappa. Även i vuxen ålder hyser Florence en orubblig lojalitet till det svenska kungahuset. Detta ska visa sig bli ödesdigert...

Florence skaffar aldrig någon egen familj, utan utser Oscar II:s sonson prins Carl till sin skyddsling och framtida arvinge. Prins Carl, som är en riktig slarver, är inte sen att utnyttja sin "tants" välvilja. Han lever livets goda dagar och låter fröken på Huseby stå för hela kalaset, vilket hon gör utan att en enda gång ifrågasätta sin ögonsten. Sedermera lierar sig Carl också med en "direktör" vid namn Berl Gutenberg, och tillsammans tömmer de Florence och hela Huseby Bruk på tillgångar under mer än ett decennium. Den ena planen är mer skamlös än den andra, och mot slutet lurar de till och med den gamla damen att själv begära sig omyndigförklarad.

När allt uppdagas pågår rättegångarna i flera år, och kända namn som Vilhelm Moberg och Henning Sjöström ger sig in i karusellen för att kämpa för fröken Stephens upprättelse. Florence blir rikskändis på kuppen, men är hela tiden mån om att försöka hålla kungahuset utanför skandalen. Inte en enda gång vill Florence kännas vid att prins Carl har lurat henne. 

"Som ett avsnitt av P3 Dokumentär fast i skönlitterär form," har det sagts om den här boken, och det stämmer bra. Författarna har verkligen gjort ett gediget researcharbete, men klarar på ett alldeles utmärkt sätt att gjuta liv i miljöer, personer och skeenden. Under de 338 sidor som berättelsen varar vill jag helst inte lägga ner boken alls. Fast jag i förväg vet vad som händer med Florence Stephens, så sitter jag och håller tummarna för att det ändå ska sluta annorlunda. Det gör det naturligtvis inte.

Florence Stephens dog 1979 och testamenterade då en brevsamling till det Bernadotteska familjearkivet i Stockholm. Breven sägs vara en hemlig korrespondens mellan Oscar II och Florences mor, där sanningen om faderskapet eventuellt framkommer. Florence skrev själv i sitt testamente att breven under inga omständigheter fick offentliggöras förrän 30 år efter hennes död. År 2009 gick tiden ut, men hemligstämplingen förlängdes direkt av vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf, innan någon utomstående hann läsa breven. Det gör ju inte historien mindre rafflande, eller hur? 

Läs boken! Den är fantastiskt bra, och verkligen ett stycke svensk 1900-talshistoria som förtjänar att hållas vid liv. Och nästa gång jag besöker det fantastiskt vackra Huseby Bruk ska jag tänka på Florence Stephens och hennes förlorade värld. Ett sorgligt men fascinerande livsöde.

Lilla fågel blå

För fem kronor införskaffade jag mig ett synnerligen hanterbart husdjur igår: En liten fågel blå. Den äter inte så mycket, låter inte så mycket och inte skräpar den ner heller. Mycket praktiskt.

Jag gjorde en liten "installation" med en bit av en lavaklädd gren från päronträdet nerstucken i en zinkkruka, där det redan låg grön mossa och två små marmorägg sedan tidigare. Voilà! Vår på en pinne!

Och nu går jag och gnolar på Staffan Hellstrands gamla fågeldänga från 1993. Ni kommer väl ihåg den? "Kom tillbaks, den här världen är så underbar... Lilla fågel blåååå!"  Klicka HÄR och sjung med, vet ja!

Och så lite kitsch

Efter att vi hade handlat i mataffären kikade vi i skyltfönstret på second hand-butiken nere på byn. Där stod en härligt kitschig porslinsfigurin i form av tre små tjockisar bärandes på en kruka, som vi bara kände att vi var tvungna att förbarma oss över. Jag menar, vem annars köper något sådant?

Sen stolpade vi raka vägen till byns finaste lilla blomsteraffär och bad att få något fint planterat direkt i krukan. Töserna bakom disken verkade inte så övertygade över fyndets förträfflighet haha, men fixade som vanligt ett finfint arrangemang; den här gången bestående av vita pärlhyacinter och plättar i luften. Förträffligt vårigt och fräscht.

Så nu har vi ett stycke kitsch i röda rummet, på paradplats ovanpå det gamla arkivskåpet. Passar ju alldeles förträffligt hos oss, hihi! Man kanske kan låtsas att det är små kärlekskeruber och kalla det ett litet alla-hjärtans-dag-arrangemang? Fast några vingar har de inte...

Den kan nog funka till jul också, med små röda tulpanlökar eller något annat pyssligt. Eller varför inte som gotteskål, med tjusiga hemmagjorda (yeah right...) tryfflar eller så?

Jag köpte en pytteliten kitschig grej till, men den får jag visa vid ett senare tillfälle. Nu ska jag ta mig an senaste numret av "Drömhem & Trädgård" och en kopp kaffe. Trevlig helg på er!