En renovering av köket börjar bli mer och mer behövlig. Och då talar jag inte bara om en enklare makeover med ny målarfärg, utan om att riva ner och bygga upp på nytt. Tak, väggar, golv, kakel, bänkskivor, skåp, - ja allt skulle behöva fixas till. Det slitna har förvisso sin charm, men det är också ett faktum att det är charmigare på bild än i verkligheten. Vi drar oss lite för att sätta igång, eftersom vi (läs: jag) inte är färdigtänkta. Tar man hit hantverkare (för det är ett måste), så måste man ju ha en plan, som är mer eller mindre färdig, och någon sådan finns inte än.
Grejen är också att vi inte vill renovera bort känslan vi ändå förälskade oss i 2008, när vi köpte huset. Det snedställda överskåpet vill vi helst behålla eller åtminstone reproducera på något sätt. Det är trärent och ganska fräscht invändigt, men den vänstra skjutluckan har spruckit lite grann, och den högra har hoppat ur sitt spår nertill och går inte och trycka tillbaka på plats utan att ha sönder den, så dem måste vi göra något åt. Underskåpen är utbytbara, men stommar från IKEA känns inte så lockande. Ska vi byta dem, får det nog ändå bli något i riktigt trä.
Kaklet (som ser ut att ha samma färg som luckorna, men som egentligen drar mer åt vaniljgult) hänger bokstavligt talat löst, eftersom det är uppsatt direkt på vad vi tror är en masonitskiva. Fogen lossnar i stora bitar, och det kommer inte krävas mycket handkraft för att få ner plattorna. Det är så himla fint ändå, med den rundade kanten på den översta raden. Kan man ens köpa sådant kakel idag? Om det går att återanvända, är det absolut ett alternativ vi kommer att överväga.
Och så är det det där med diskbänken. Jag har fått för mig att nya diskbänkar är jättefula, och eftersom det egentligen inte är något fel på den gamla, så skulle jag vilja behålla den. Är det galet att tänka så? Visst är den lite repig av decenniers kökstjänstgöring, men den är inte missfärgad eller fläckig, utan på det stora hela är den faktiskt i riktigt gott skick. Kranen däremot är riktigt ful, så den ryker utan någon som helst sentimentalitet. Om man nu kan hitta nya kranar i gammal stil, som är anpassade efter diskbänkar med två hål.
Att ha ett stort skafferi är ju väldigt lyxigt, men i ärlighetens namn är det djupare än vad det egentligen behöver vara. Det inbjuder till att vi bara trycker in en massa grejer, som sen blir bortglömda. Häromdagen rensade jag till exempel ut havregryn från 2016 och gamla klistriga balsamico-flaskor som inte har fått se dagens ljus på ett halvt decennium eller så. Vi grunnar på om man skulle kunna utnyttja kortväggen till vänster på ett bättre sätt och kanske få till en arbetsyta där också. Kanske göra skafferiet lite grundare och vinkla det rakt ut från hörnan istället? Ja, och här ser ni ju att taket behöver fixas.
Någon köksfläkt har vi inte heller i nuläget, men det finns faktiskt en takventil som mynnar ut i en liten "skorsten" på taket. Kanske kan man använda den utgången om man sätter in en fläkt, så att man slipper ha kolfilter. Här ser man hur ful väggen blev efter att vi fick elen omdragen för en massa år sedan. "Det gör inget, för vi ska ändå måla om", sa vi då, haha!
Något sekelskifteskök med metrokakel i halvförband blir det med största sannolikhet alltså inte på Solhäll. Shakerkök är verkligen dreamy, men passar nog inte heller in här i vår lilla stuga. Vi tänker oss mer "Lotta på Bråkmakargatan" än "Downton Abbey", om man säger så. Typ 30-40-50-tal, där någonstans kommer vi nog att landa stilmässigt. När vi nu landar.
Tills vidare plockar jag in dahliabuketter, för att lura ögat bort från alla skavanker. Man kan ju faktiskt leva och verka i ett skruttigt kök också. Det har vi ju redan bevisat i flera år.
