Humlesnurr

Visste ni att professor Dumbledore i "Harry Potter"-böckerna heter professor Humlesnurr på norska? Är det inte underbart, så säg? Andra roliga översättningar är att elevhemmet Hufflepuff heter Håsblås, att Neville Longbottom heter Nilus Langballe och att spöket Moaning Myrtle heter Stønne-Stina. Ibland önskar jag att vi var lika språkkonservativa och hittade på roliga svenska namn när vi översätter böcker och film. Vad skulle Dumbledore ha hetat på svenska, tro? Professor Dumbom, kanske? Ordet "dumble" betyder ju faktiskt just det på brittisk slang. Fast det stämmer ju inte riktigt med hans karaktär. 

På svenska har vi ju iallafall översatt the golden snitch (den lilla flygande guldbollen från Quidditch-matcherna) till "gyllene kvicken", men även där slår norrmännen oss på fingrarna, för på norska heter den "gullsnoppen". Man kan ju inte annat än älska Norge. 

Ved och dåligt miljöansvar

Elpriserna, ja... Dem vill man ju helst inte ägna en tanke överhuvudtaget just nu, men att inte göra det är ju snudd på omöjligt. Och dumdristigt med, för den delen. Här i "Glesbygd" (och säkert på de flesta andra håll i Sverige) har konsekvensen blivit att veden håller på att ta slut, och ytterligare en konsekvens är att de som har ved kvar att sälja tar astronomiska priser för den. Maken och jag har väl inte direkt varit ute i god tid heller, men sent omsider kom vi iallafall på i helgen att vi borde bunkra ett nytt lass inför vintern. Vedförrådet i källaren gjorde vi ju iallafall fint i en dag på semestern, så det stod redo och bara väntade.

Efter mycket om och men hittade vi en farbror i skogarna norr om Älmhult som sålde braskaminved för en hyfsat rimlig summa. Dit styrde vi kosan sent i lördags eftermiddag och fick med oss ett rejält lass hem i skåpbilen. Ännu en bra anledning till att ha en skåpbil. Ibland (ja, ganska ofta faktiskt) undrar jag hur vi klarade oss utan den.

Sen ägnade vi lördagkvällen åt att köra in ved. Vi skulle nämligen iväg med båda bilarna på söndagen, så det var inget alternativ att vänta. Maken körde skottkärran mellan bilen och källartrappan, och jag stod i källaren och travade det som tömdes ner. Det gick rätt snabbt ändå, och tänk så precis veden fick plats under hyllan. 

Om maken hade fått bestämma, så hade vi haft solceller på taket till ladan för länge sen. Jag skäms nästan för att säga det, men den tramsiga ursäkten till varför vi inte har skaffat det är att jag tycker det är så förskräckligt fult. Jag försöker kompensera mitt dåliga miljöansvar genom att inte tända en massa smålampor, men det är ju ett löfte som är ganska lätt att hålla under sommarhalvåret. Vi får väl se hur det går med det när kvällarna blir mörka i höst... Fast då kan jag ju iallafall elda i spisen. 

Regn, blommor och bets

Regnmätar-Kronblom i köksträdgården var helt överfull när vi vaknade idag. 30 millimeter regn eller mer har det alltså fallit inatt och under gårdagen, vilket ändå får sägas vara en ansenlig mängd. Trädgården sträcker förvisso lite extra på sig idag, men jag har tyvärr svårt att tro att allt vatten har hittat ner i jorden. Det känns inte speciellt blött när man borrar ner fingrarna i rabatterna, om man säger så. Och att vattna krukorna kommer jag nog inte undan med ikväll. 

I lördags hämtade jag en födelsedagsbukett nummer två på byns finaste lilla blomsteraffär. Så glassigt att bara glida in där och bli överraskad med blomster. Den här gången blev det dahlior, klematis, något som jag tror är rips och något som lät ungefär som "amimajus" när jag frågade vad det var och som jag tror är detsamma som slöjsilja. (Den sistnämnda kom dock inte med på bilden.)

När jag ändå betsade och vaxade knivlisten i förra veckan, så gav jag även den lilla fönsterbrädan ovanför diskbänken en omgång. Jag betsade den en gång redan förra året, men gillade inte resultatet och slipade bort det igen. Vi får väl se om den här varianten blir mer långvarig, eller om den också ryker om ett tag. Slutsats: Det är jättesvårt att hitta en brun bets som inte drar åt det röda hållet. Slutsats II: Ibland är det himla svårt att göra Fröken Grön nöjd. 

För övrigt kom det ett SMS idag med det härliga beskedet att min kör återupptar sina övningar på måndag i nästa vecka. Sweet! Mina stämband har verkligen längtat. Och säkert min man med, som har fått stå ut med mitt eviga gnolande hela sommaren, hihi!

En dag på Bosjökloster

Idag gick min födelsedagsutflykt av stapeln tillsammans med väninnorna från Malmö. Jag fick order om att infinna mig på parkeringen vid Bosjökloster Slott halv elva, vilket jag också gjorde. Jag hade packat ner regnjacka i väskan, men trots att mörka moln tornade upp sig över Ringsjön behövde jag inte använda den en enda gång. Det har varit riktigt varmt i luften hela dagen, och på eftermiddagen tittade till och med solen fram. Så härligt!

Bosjökloster är ett fantastiskt fint ställe, som ligger strax söder om Höör. Det är nog mer än 20 år sedan jag var här, trots att vi åker förbi ute på väg 23 varje gång vi kör till Malmö-Lund-området. Från början var Bosjökloster just ett nunnekloster, som sannolikt grundades för Benediktinernunnor någon gång i början av 1100-talet. I flera hundra år levde nunnorna här, men under reformationen på 1500-talet stängde klostret successivt ner. Sedan gick slottet över i privat ägo, och 1962 öppnades det för allmänheten. Idag finns konstutställningar, restaurang och museum här, och det arrangeras utställningar, föreläsningar och sommarkonserter. Ja, till och med bröllop. 

Idag började vi med en promenad i det vackra parkområdet, där det finns mycket spännande att titta på. Blommor till exempel. Även här hade mycket drabbats av sommarens torka, men nog fanns det en hel del vackert som fortfarande blommade. En så här stor hortensia har jag nog aldrig sett, tror jag. Iallafall inte som buske. 

I Botkapellet fick nunnor som bröt mot reglerna fick sitta i ensamhet och tänka igenom och ångra det som hänt. Hårda bud att vara nunna på 1100-talet. 

Ute i det mer skogiga delen av parkområdet strövar det lamadjur och alpackor fritt. En av dem blev så här glad över att se oss. 

Att Gud har humor förstår man när man ser en alpacka. Så roliga att titta på, speciellt frisyrerna. 

En slottsträdgård är ingen riktig slottsträdgård utan en labyrint. Den var vi naturligtvis tvungna att prova. Det gick bra. I lived to tell the story. 

I parken finns också en tusenårig ek, som är en av Sveriges äldsta ekar. 

Efter att ha strosat runt i parkområdet både länge och väl styrde vi kosan tillbaka till slottet igen. 

I anslutning till slottet ligger det en liten örtagård som är inhägnad av vitkalkade husväggar och vackra stenmurar. Jag kanske ska bygga en sådan här mur istället för ett plank i köksträdgården, hihi!

Sen tittade vi runt bland utställningarna inne i slottet. Just nu kan man bland annat se konst av Makode Linde, vars konst är väldigt karaktäristisk och lätt att känna igen. Ni minns kanske skandalen kring den levande tårtan, som skrek av smärta när den dåvarande kulturminister Lena Adelsson Liljeroth skar i den. 

Nere i de valv som en gång var nunnornas matsalar pågår det en jättefin utställning om abbedissan Hildegard av Bingen, som var en riktig superkändis i Europa på 1100-talet. Hon var mystiker, kompositör, författare, predikant, botaniker och en faslig massa mer. Hon helgonförklarades så sent som 2012. Vi lyssnade också på en föreläsning med tillhörande workshop, där vi fick blanda till en läkande honungsblandning efter Hildegards recept. Spännande!

Väninnorna bjöd på god söndagmiddag på trädgårdscaféet. Här satt vi omgivna av rosor med utsikt ut mot Ringsjön. Så fint, och så gott!

Klockan hade hunnit bli halv fem innan vi gick tillbaka till parkeringen för att köra hemåt igen. Jag norröver, och väninnorna söderut. Vi var alla tre eniga om att Bosjökloster är ett ställe vi gärna besöker igen. 

Nu ikväll kom så regnet som vi har väntat på hela dagen, i form av en hejdundrandes åskskur. Mysigt och läskigt på samma gång. Jag hoppas iallafall att jorden har kunnat ta hand om större delen av allt vatten som kom, så att det inte bara forsade iväg uppe på den torra ytan. Det får jag kolla imorgon. 

Welcome, Olivia and Alexandra!

Oppmanna plantskola visade bilder på sin senaste rosleverans på Facebook häromdagen, och igår resulterade det i två nya engelska rosfröknar på Solhäll. Den ena heter 'Olivia Rose Austin' och är som namnet avslöjar en Austin-ros. Den är remonterande, och blommorna går i lite gammaldags ljusrosa stil. Bladverket är läderartat och glänsande. David Austen själv anser visst att detta är en av de allra bästa rosorna som han har tagit fram, och dessutom lär den vara en av de allra friskaste. Rosen har fått sitt namn från David Austen den yngres dotter, tillika dotterdotter till David Austen den äldre. 

Den andra rosen heter 'Princess Alexandra of Kent' och tillhör Leandergruppen. Även denna donna är remonterande och har stora glödande varmrosa blommor, med lite mörkare kronblad i mitten och lite ljusare kronblad ut mot kanterna. Doften är stark och drar åt citron och svartvinbär i olika stadier av blomningen. Verklighetens Alexandra av Kent (född 1936) är kusin till drottning Elizabeth II och är känd i England som en stor rosälskare och entusiastisk trädgårdsmästare.

Rosorna hamnade framför kastanjestaketet nere vid köksträdgården, där det har sett ganska tråkigt ut det senaste året. Någon sommar hade jag dahlior här, men i höstas använde jag utrymmet till att jordslå några buskar som jag hade köpt på höstrean. Mina nya engelska damer kommer att bli cirka 100 centimeter höga, och jag tänker att de gärna får växa genom spjälorna på kastanjestaketet om de behöver mer plats i omfång. Rosenspireorna till höger har hängt med i ett par år, och till vänster utanför bild lät jag en mörkröd spirea 'Diabolo' stå kvar. Den ser förvisso lite torr och tråkig ut efter sommarens torka, men spirea är ju som bekant ett segt släkte, så den tar sig säkert. 

I det rostiga klätterstödet (som jag snodde från de numera helt vissna luktärterna i en pallkrage) planterade jag en 'Climbing Iceberg'-ros, som jag redan hade hemma. Den har aldrig riktigt hittat sin plats, och jag har fått flytta den flera gånger. Förra sommaren sjöng den på sista versen, men jag satte den i en kruka i köksträdgården och den har faktiskt tagit sig riktigt fint den här sommaren. Hoppas den äntligen har hittat sin plats här. 

Jag flyttade över några ringblommor från en pallkrage för att fylla ut den öppna jorden runt klätterstödet lite grann. De flesta av dem är bara små plantor än så länge, så vi får väl se om de hinner ta sig innan hösten kommer. 

Jag kom igång rätt sent med planteringen och var ute och grejade ända till mörkret föll vid 21-tiden. Då såg jag ut som om jag hade idkat gyttjebrottning de senaste timmarna, med jord och kladd från topp till tå. (Jodå, jag sportade foppatofflor den här gången också.) Ett jättemysigt sätt att spendera en fredagkväll, hihi!

Knivlist

Knivlist, knivblock eller knivar i låda, det har varit frågan i ett helt år här hemma. Före renoveringen hade vi en knivlist på sidan av det stora golvskafferiet, men när allt var nytt och fint hittade den aldrig tillbaka upp på väggen. Våra köksknivar har istället legat i en av de mindre kökslådorna borta vid fönstret, men vässade knivar gillar ju inte riktigt att ligga och skava mot varandra, så tanken på en bättre lösning har funnits hela tiden. Häromveckan gjorde jag slag i saken och klickade hem en knivlist i ek från en nätbutik, och i förmiddags kom den upp på väggen. Det blev ju bra, det där. 

Jag ska vara ärlig och säga att jag köpte en ganska billig variant. Lite dumsnålt kanske, men det var bra mått på den och jag tänkte att jag nog skulle kunna piffa till den med lite enkla medel. Den var lackad och lite allmänt trist, men jag sandpapprade bort lacken och betsade istället på ytan med lite mellanbrun bets. Efter ett lager trävaxolja ovanpå det, så ser träet faktiskt betydligt trevligare ut. 

Den mest logiska platsen att sätta upp listen på var ovanför slaktarblocket, där man faktiskt står och skär. Jag var duktig och förborrade lite grann i pärlsponten så att den inte skulle spricka, och med lite assistans från maken gick det sedan lätt som en plätt att dra i skruvarna och hänga upp listen. Nu får vi se hur länge magneten håller, för det är ju som sagt en budgetvariant. 

Ja ni ser, mer än ett år efter köksrenoveringen finns de fortfarande småsaker kvar att fixa. Men för ovanlighetens skull känns det skönt att saker och ting får lov att ta lite tid, så att man hinner känna efter vad man faktiskt behöver och hur man faktiskt vill ha det. Det där är jag ju tyvärr inte alltid så bra på i vanliga fall, så jag är lite förvånad över mig själv. Kanske jag faktiskt har mognat efter 50, hihi!

Sköna torsdagkvällar

En av de bästa investeringarna i mitt eget välbefinnande (förutom vårt hem och vår trädgård) är att jag sedan lite mer än ett år tillbaka har gått ner i tjänst, med den trivsamma biverkningen att jag är ledig på fredagar. Att jobba fyra dagar och vara ledig tre dagar ger verkligen livet en extremt fin balans. Det finns nästan ingenting som stressar mig längre. Jag är bara tjänstledig på 20% av en heltidstjänst, så kanske blir det heltidsarbete igen någon gång framöver, men jag suger verkligen på den lyxiga ledighetskaramellen så länge den varar. Ledig imorgon, alltså. Jisses, så sköna torsdagkvällar jag har numera. 

Angående min förfrågan igår, så fanns det föga förvånande flera kloka människor som visste vad det var jag hade köpt: Lewisia. Så nu vet vi det. Tusen tack för svaret, ni som tog er tid att svara!

Vad är det jag har köpt?

När jag handlade sommarblommor på Solhaga för mer än två månader sedan (otroligt att det har gått så lång tid!) fanns det mängder av små blommor i olika pastellkaramelliga färger på ett bord. Sådana kunde jag inte minnas att jag hade sett tidigare. De såg nästan lite plastiga ut, och jag kunde inte riktigt bestämma mig för om jag gillade dem eller inte. En liten planta smög sig iallafall ner i min kundvagn, för man måste ju våga prova nya saker. Och tänk, efter så många varma sommarveckor är den fortfarande lika fin. 

Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag faktiskt gillar den eller inte, men jag får ändå tillstå att den lilla plantana har bjudit på valuta för pengarna. Men vad är det jag har köpt? Jag har helt tappat bort namnet. Kan någon hjälpa mig?

Hänga med Hanna Hellquist

Ikväll hänger jag med Hanna Hellquist. Denna bedårande människa, som fullkomligt bara avväpnar en varenda gång man ser henne på TV eller hör henne i radio. Så fascinerande. Så filterlös. Så oförstörd. Så obekväm och irriterande, men ändå så charmig och fullständigt älskbar. Man blir helt drabbad och varm i hjärtat. Jag upptäckte henne bara häromåret, när jag såg ett avsnitt av "Arga snickaren". Inte ens han kunde bli arg på henne. Inte ens på låtsas. 

Hanna Hellquist har ärvt sin pappas gård i Värmland, och i 6 avsnitt framöver kommer vi att få följa hur torpets trädgård rustas upp. Till sin hjälp har Hanna trädgårdsmästaren Anders Stålhand och ett gäng vänner. "Sommaren i Grums" heter programmet, och första avsnittet sänds klockan 21:00 på SVT1 ikväll. Tänk att få hänga med Hanna Hellquist en hel timme en helt vanlig tisdagkväll. Det vill man ju bara inte missa. 

Egen blombukett

Inför helgen meddelade jag byns finaste lilla blomsteraffär att jag ville skjuta upp födelsedagsbukett nummer två till nästa helg. Delar av bukett nummer ett var nämligen fortfarande fin, och så fick jag (hör och häpna) ihop ett litet gäng egenodlade dahlior att ersätta det som var visset med: 'Daisy Duke', 'Wine-eyed Jill' och 'Baccardi'. För säkerhets skull fyllde jag ut med en kvist vipphortensia också.

Jag brukar ställa mina buketter på det lilla bruna arkivskåpet i röda rummet, för det är mest i det rummet jag sitter när jag är inomhus. Där kan jag ju verkligen njuta av blommorna. Det gamla lerkruset ropade maken in på auktionen vi besökte i slutet av juli, och pipan (som föreställer en gubbe) är en födelsedagspresent från mig. Maskulint och feminint på samma gång. 

För övrigt har det varit en ganska seg måndag med lite zombievarning på undertecknad. Nu får jag iallafall hålla mig vaken till 20:00, då den nya säsongen av "Det sitter i väggarna" drar igång. Bästa TV-serien! Som uppvärming läser jag några nummer av tidningen "Gårdar och Torp", som jag lånade på biblioteket på vägen hem. Och kanske får jag lite pistageglass också, om jag har tur. 

Äntligen lite grävning igen

Jag drabbades av akut grävabstinens idag, och eftersom det var riktigt drägligt ute (bara 20-21 grader) så hoppade jag i trädgårdskläderna, hämtade spaden och skred till verket. Grävjobb nummer ett blev att flytta en stor pion, som stod allra längst in i ett hörn som jag har andra planer för. Jag grävde ut en liten "snibb" från päronträdet och planterade pionen där. Stenbumlingen fick maken flytta från en annan plats i trädgården. 

Formen på "snibben" är lite tillfällig, för planen på sikt är att göra en öppning in till uteplatsområdet med grindstolpar på sidorna. Drömmen är att hitta ett par gamla handhuggna stenstolpar, men det är inte så lätt att hitta, så jag får väl ha lite is i magen och vänta tills de dyker upp. Lite fler perenner att stoppa ner runt den flyttade pionen blir det iallafall inom kort. 

Grävjobb nummer två blev att gräva bort en del av gräskanten mot planteringen nedanför uteplatsen. Där planterade jag sex stycken benved av sorten 'Harlequin', som jag köpte på ett rea-bord på Hedentorps plantskola i Ängelholm redan i början av juli. De är förvisso ganska långsamväxande, men kommer förhoppningsvis att bilda en marktäckande matta på sikt. Det vita lyser verkligen upp jättefint mot den gröna skuggan under päronträdet. Sorten är dessutom vintergrön, vilket kan vara trevligt.

Planen för den här sidan av uteplatsen är att runda av gräsmattan på samma sätt som jag har gjort mot "bumerangrabatten" på andra sidan. Jag tror det kommer bli fint om det liksom går en jämnbred gräsrundel runt uteplatsen med planteringar runtomkring på alla sidor. Som en gång av gräs, helt enkelt. 

Det är dock ganska mycket gräs som ska grävas bort, så jag tar en bit i taget. Där spaden står stannade jag idag. Jag funderar också på vad jag ska lägga som kant mellan gräset och planteringen. Kanske blir det natursten och grus här också, eller kanske kantsten av något slag. Eller så kanske jag kan få tag i lite begagnad ölandssten, fast den som säljs brukar oftast vara röd, och det vet jag inte riktigt om jag vill ha. 

Gräsmattan är otroligt torr och tråkig på den här sidan. Lite ny jord och några nävar gräsfrön hade nog inte varit fel. I Skåne kan man så gräs till ganska långt in på hösten, så vi får väl se om det kanske kan bli av redan i år. Det hänger å andra sidan lite på om jag blir klar med grävningen hela vägen runt.

Så gott att äntligen få gräva lite grann igen. Jag blir på riktigt lycklig av det. Bilden på hur mina fötter såg ut efteråt besparar jag er, men om jag säger att jag hade foppatofflor på mig så kan ni nog räkna ut det själva. 

Lördagssvep

Mark Levengoo... Förlåt, Kronblom har inte direkt jobbat ihjäl sig den här sommaren, men idag visar han iallafall att det har kommit femton millimeter regn under de två senaste dygnen. Inte någon större rotblöta precis, men man får vara glad för det lilla. 

Strax innan lunch kom vi på att vi borde åka in till stan och äta sushi, så det gjorde vi. Jag lyxade till det lite med några crunchy maki utöver min vanliga order, som inte kom med på bild helt och hållet. Tolv bitar tror jag att jag lyckades pilla i mig. 

Vi satt på uteserveringen och åt, men jag kunde inte låta bli att gå in och fotografera det härliga körsbärsträdet som står innanför entrén. Förvisso ett i plast, men superläckert ändå. 

En liten runda inom några butiker hanns också med. Höstkläderna har börjat komma in, och jag slog till på en beige väst i ett tunnare teddytyg. Den blir varm och go' att ha på jobbet i höst, för vi har nämligen väldigt kallt i våra lokaler. 

Bild från Lindex

På eftermiddagen tog jag sekatören i handen och gick en liten uppsnyggningsrunda i trädgården. Mycket är torrt och visset och behöver klippas ner, men det finns glädjeämnen också. Som till exempel att 'Alchymist'-rosen jag planterade på hörnan växer så det knakar. Blomningen är det dock lite sämre med än så länge, men en villig rosenvial hoppar in som tillförordnad så länge. 

Jag scrollade nyss igenom Instagram och såg att Åraslöv Kök har ett väldigt vackert kök i sitt senaste inlägg. 😊

En skön lördag, alltså. Hoppas den är detsamma för er. 

Gammal brandspruta i ny färg

Förra sommaren hittade jag en gammal brandspruta i jordkällaren vid mina föräldrars sommarstuga. Den var förvisso ganska bucklig och målad i en obestämbar orangeröd färg (som dessutom hade blivit solblekt), men jag tog med den hem ändå. Sen hamnade den i ett hörn bakom växthuset ända till idag, då den fick en liten makeover med grön linoljefärg. Jag blandade ihop en egen kulör av kromoxidgrön och Övedsgrön från Ottossons, som jag redan hade hemma. Voilà, den blev ju fin!

Det går ju inte åt så mycket färg när man målar med linoljefärg, så det blev en rejäl skvätt kvar av min Hulken-gröna blandning. Jag får väl hitta något annat att måla. 

Tom i bollen

Efter tre timmars personalkonferens under eftermiddagen och nästan direkt på det två timmars utbildning för röstmottagare på kommunhuset nu ikväll, så känner jag mig onekligen ganska tom i bollen. Vilken tur att det är torsdag, för nu kan jag ju njuta av att ha tre lediga dagar framför mig. 

Resten av kvällen ska jag ligga i soffan och titta på friidrott på TV, medan jag mumsar godsaker från min födelsedagsgodistunna. Om godisätning vore en EM-gren skulle jag helt klart vara en guldmedaljkandidat, hihi! 

P.S. Varför det är en groda på bilden till dagens inlägg kan jag överhuvudtaget inte förklara. D.S.

'Daisy Duke'

Häromveckan hängde jag ut mina eländiga dahlior i ett inlägg. Jag berättade om sniglarnas och tvestjärtarnas framfart och att jag mer eller mindre hade förlorat hoppet om att det skulle bli någon blomning överhuvudtaget. Nu kan jag meddela att åtminstone en av plantorna har bjudit heroiskt motstånd och verkligen kämpat för sitt liv: 'Daisy Duke'. Från nästan ingenting har hon gått till att bli uteplatsens absoluta drottning just nu. Respekt.

Färgen på blommorna är verkligen helt galen. Crazy, bonkers, bananas. Jag vet inte ens om jag kan sätta ord på den. Knallrosa är en underdrift, för kronbladen är nästintill neonfärgade. Ja, rentav självlysande. Ögonen dras till blommorna på långt håll, och att titta på dem är som att få en käftsmäll. Notera på den första bilden hur fint de auberginefärgade stjälkarna matchar den vinröda lönnen i bakgrunden. Precis som om kombinationen var planerad av trädgårdsägaren. Vi kan väl säga att det var så, hihi! 

Som vanligt blev jag nyfiken på namnet. Vem är Daisy Duke? Jo, hon är en fiktiv karaktär i en amerikansk TV-serie som heter "The Dukes of Hazzard", som gick i sju säsonger mellan 1979 och 1985. Så nu vet vi det. Vilken evinnerlig tur att Google finns, så att vi inte behöver ligga sömnlösa om nätterna.