Att samla på stenar

Ända sedan jag var liten har jag varit en stensamlare. Som barn var det lite som att samla bokmärken. Jag och mina kompisar träffades och bytte stenar med varandra. Någon hade plockat vackra exemplar på Gotland, någon annan på en semester på Kreta. Själv tillbringade jag sommarloven hos mina far- och morföräldrar i Bergslagen och hade påsar fulla av blågrön slaggsten med mig hem. Jag minns att de verkligen var hårdvaluta i bytesbranschen. På vinden har jag delar av min samling kvar. 

I vuxen ålder fortsätter min kärlek till stenar. Jag blir lycklig varje gång jag gräver upp en bumling i trädgården, och jag plockar gärna sten med mig hem från resor. I skrivande stund ligger det ett gäng från vårens resa till Lesbos i ett trätråg i gröna rummet. De är lite grövre och gråare än de kritvita sammetslena stenarna man kan hitta på andra ställen längs Medelhavet, men de är inte desto mindre vackra. Jag tänker att de berättar en historia. Både min och andras. Det är ändå fint på något sätt. 

Kvällspromenad i Karlskrona

Jag fortsätter temat "tjusiga nattbilder" med en bild från gårdagens kvällspromenad längs kajen på Kungsbron i Karlskrona. På den här bloggen finns det redan otaliga foton på fyren Karlskrona nedre, som står ute på Stumholmen och som är min favoritbyggnad i hela "staun". Igår var det dock första gången jag fångade den på bild görandes sitt jobb: Att visa vägen in i hamninloppet. Nog är det nästan lite sagolikt. Som lyktstolpen i Narnia, som visar barnen i boken vägen hem till den vanliga världen.

Nu är jag hemma i "Glesbygd" igen. Ikväll äter jag ostkrokar och tittar på säsongspremiären av "Det sitter i väggarna". Det är sagolikt det också, fast på ett helt annat sätt. 

Norrsken i Skåne

Sent igår kväll såg vi på Facebook att folk här hemma i byn lade ut bilder på norrsken. Varken maken eller jag hade sett norrsken förut, och här nere i Skåne hör det ju verkligen inte till vanligheterna, så det ville vi naturligtvis inte missa. Vi släckte alla lampor i huset och tog oss ut på kökstrappan. Först såg vi inte någonting, men det var stjärnklart och lite kallt ute, och efter en stund noterade vi att det faktiskt var ett märkligt ljus på himlen. Ett tilltagande rosa ljusstråk lyste upp Karlavagnen, och när vi tittade upp mot himlen genom mobilkameran stod det klart att det verkligen var norrsken. Så läckert!

Fast lite antiklimax var det allt, för ljuset var inte alls lika starkt i verkligheten som på bild. Och jag hade ju faktiskt föreställt mig att norrsken skulle vara GRÖNT, hihi! Men nu har jag iallafall sett norrsken. 

Tidlösa

I en annars ganska ledsam rabatt på framsidan av huset blommar nu tidlösan för fullt. Jag blir lika överraskad varje år, för det känns som om det bara säger "poff" och så finns blommorna plötsligt där. Jag har läst att tidlösan både bildar sidolökar och sprider sig med frö, och det verkar stämma, för det blir bara fler och fler blommor med åren. Bladen kommer upp redan på våren, och i år var det så många att de nästan kvävde allt lågväxande i resten av rabatten, men jag lät dem hållas. Låter man bladen vissna ner i lugn och ro blir blomningen nämligen maximal, när den väl kommer. 

Jag har tidigare trott att höstkrokus och tidlösa är samma sak, men jag har fått lära mig att det är olika arter. Lättast ser man skillnaden på antalet pistiller: Tidlösan har sex pistiller, medan höstkrokusen bara har tre. 

För övrigt var det bara tre grader varmt, när jag körde till jobbet imorse. TRE grader! Det är tvära kast får man säga, för hur i allsin dar kan det gå från 28 grader till bara tre från söndag eftermiddag till onsdag morgon? Men jag sitter stilla i båten. Blir det kallt och sommarblommor och dahlior fryser sönder, så får det vara så. Que sera sera.

Tända ljus i mitt hus

Vips, så har det ju faktiskt blivit höst. Och med den har det (som varje år) kommit ett sug efter att "boa" sig. Pyssla, plocka, pynta, ändra om, tända ljus i mitt hus. Ikväll har jag proveldat ljusen i sommarens loppisljusstake, och jag har kommit fram till att den absolut är en keeper. Den är lagom krusidullig, och svart smide är ju tidlöst och passar in överallt. 

Ikväll fick jag äntligen ner lådan med höstkläder från vinden. De allra tjockaste tröjorna får vänta ett tag till, men det ska bli riktigt mysigt att få börja använda långbyxor och långärmade tröjor igen. Min klädställning på vinden med undanhängda jackor och finkläder hade vält omkull, så allt låg huller om buller, men det där orkar jag inte förbarma mig över ikväll. Något ska man väl ha att göra imorgon också. 

Kökssysslor och höstkänsla

Tisdagkväll i det lilla köket. Det har stekts fläsk med grönpepparsås till middag, och jag har jagat spinkiga sommarspindlar i takhörnen. Två lagom rafflande aktiviteter en vanlig vardagkväll i september. Tre år efter köksrenoveringen skrockar jag fortfarande högt av förtjusning över hur lätt det är att hålla det städat på diskbänken, när man har diskmaskin. Hur i allsin dar hann det gå 50 år av mitt liv, innan jag fick uppleva det? 

Idag är det för övrigt första gången som det har känts som höst på riktigt. Jag har haft både långärmat, blåjeans, strumpor och skor på mig. Mysigt ändå. Nu är jag färdig med högsommarvärmen och börjar längta efter att ta ner mina stickade tröjor från lådorna på vinden. Vad har jag ens för höstkläder? Man glömmer så lätt. Jag ska nog gå och ta ner en låda redan nu. 

Nymålade fönster och ful eternit

Imorse glömde jag faktiskt helt bort att titta, för på morgnarna är jag alldeles för disträ. Men när jag svängde in på uppfarten efter jobbet kunde jag konstatera att de nymålade fönstren ser väldigt mycket prydligare ut. Röd järnoxid är betydligt rödare röd än den brun-vinröda nyansen vi har haft som accentfärg på huset tidigare, men sedan verandadörrarna målades om i just röd järnoxid, så känns det självklart att våga mer färg även runt fönstren. Det är ju dessutom en försvinnande liten yta det handlar om. Än så länge är det bara här på norrsidan det är ommålat, men planen är naturligtvis att det ska bli samma runt alla fönster. 

Nu framgår det dock ännu tydligare hur gräslig ovandelen av huset är. Där putsen tar slut sitter det gamla eternitskivor, som inte har målats om på 15 år. Färgen har verkligen bleknat med åren, och nu är den mer i ton med ytan på skivad men fortfarande ostekt blodpudding, hihi! Under eterniten skymtar vi att det finns stående träbrädor, och kanske är det på det sättet vi borde återställa gavlarna den dagen det blir dags. Drömmen vore annars att putsa fasaden hela vägen upp. Detta är dock inte ett projekt som står högst upp på att-göra-listan, för vi har mer akuta saker att ta tag i först. Och säga vad man vill om eternit, men när den sitter på plats som den ska (vilket den trots allt gör), så fyller den onekligen sin funktion. 

När jag bläddrar i inredningstidningar kan jag ibland avundas folk som efter bara några år som husägare kan uppvisa smakfullt färdigrenoverade kåkar. Där ligger vi verkligen i lä, maken och jag. Jag kan inte ens säga att vi medvetet "skyndar långsamt" för att hinna "känna in huset". Det har bara blivit så att saker får lov att ta tid. Man ska ju hinna leva också. Och med ett hus är det ju lite som ett förhållande, där man lär sig att älska även skavanker och egenheter. Solhäll har fortfarande gott om de sistnämnda egenskaperna, men jag tänker ofta att det är just det som är charmen. Och den vill man ju faktiskt inte renovera bort. 

Målning, trädgårdsbukett och bastu

Jag hittade en gammal loppislåda med två fack, som stod bortglömd i källaren. Den var trären, men inte byggd av något vidare fint trä, så jag tog mig friheten att måla om den. Mest egentligen för att jag var sugen på att måla något. Jag blandade ihop en egen mix av grågrön och zinkvit linoljefärg, men jag tyckte att den blev för kall och hällde i en skvätt Hastingsgrå också. Vi får väl se om jag nöjer mig där. Jag vet inte ens vad jag ska ha lådan till än, men det där brukar ju lösa sig. 

Idag har jag också tagit mig an det sista omålade fönstret på norrsidan. Det var verkligen en sorglig syn med flagnande färg, alger och spindelnät. Man kan nästan tro att vi aldrig har målat om här tidigare, men det har vi faktiskt. Det är bara det att det var väldigt länge sedan... Och en norrsida är ju en norrsida. 

Ett gäng entimmespoddar senare (tre avsnitt av P3 dokumentär) var allt skrapat, slipat, målat och klart: Vit gräddton på fönsterbågarna och järnoxidröd (samma som på verandadörrarna) på karmen och plåten. Nog blev det skillnad, ändå? Jag passade på att måla det första fönstret en tredje gång, så det är helt klart nu. Iallafall utvändigt, för insidan har jag faktiskt inte tagit. Där är den gamla färgen helt okej, så det får faktiskt vara som det är tills vidare. 

Jag belönade dagens arbete med att plocka in en jättebukett från trädgården. Det finns ingen som helst estetisk tanke i det här arrangemanget. Jag har snarare kört på deviserna "man tager vad man haver" och "more is more", men det blev fint iallafall. 

Det låter ju helt galet i värmen, men vi har faktiskt söndagsbastat ikväll. Det var så himla skönt att få svettas ut slipdamm och svett och att få saltskrubba kroppen och befria den från döda hudceller. Nu är man redo för en ny arbetsvecka. Imorgon ska det kanske till och med komma lite regn. Det ser jag fram emot. 

Värme, vattning och päron

Jotack, det har varit ruskigt varmt idag. Så där dallrande att jag nästan har däckat helt och bara velat ligga i soffan med neddragna gardiner och stängda fönster och titta på true crime-dokumentärer på Netflix. Det har jag också gjort delar av dagen. Nu på kvällen har jag iallafall dragit ut slangen och stödvattnat mina relativt nyplanterade perenner i terrassrabatten ner mot snäckdammen. Det behövdes verkligen, för jorden var så torr att det bara dammade. Då får man vattna i omgångar, för jorden tar inte upp vattnet annars. Ett trick är att vattna med hård stråle mellan plantorna, så att vattnet kommer ner en bit i jorden. Det är nästan om att man masserar ner vattnet i jorden. 

Innan jag kunde vattna fick jag rensa bort mängder av mosiga och överjästa gråpäron på marken. Usch och fy, vad det där luktar. Inget man är det minsta sugen på att stoppa i munnen. Då är det trevligare med päronsplitt. En sådan får det alldeles bestämt bli nu. Jag mumsade i mig en ananassplitt tidigare idag, men i värmebölja finns det ju ingen som helst gräns för hur många glasspinnar man får äta. Tur för mig. 

Nu tar vi helg

Jamen hörrni, nu tar vi helg. Det blir uppenbarligen en varm sådan, så jag har sett till att inte boka in några aktiviteter alls, varken på lördag eller söndag. Det är höstmarknad här hemma i byn imorgon, så kanske dristar jag mig till en runda där efter frukost. För övrigt finns det många småprojekt att dra i här hemma, men man får väl se vad man orkar. 

Jag har iallafall sett till att bunkra frysen full av ananas- och päronsplitt, så att ligga i skuggan och äta glass är ju helt klart en lockande möjlighet. Happy Friday, allihopa everybody!

Värmerekord och ljuvliga trädgårdskvällar

Det råder högsommarvärme i Skåne. På min jobbort uppmättes det 28,8 grader igår, vilket var den varmaste septemberdagen på ett halvt sekel. Då är man för en gångs skull glad att man har en arbetsplats med en inomhustemperatur som alltsom oftast kräver en fleecetröja. Och nej, det är inget kylrum på Scan; det är en gammal fabrikslokal som numera är ombyggd till skolbyggnad. När man kliver ut genom ytterdörren vid hemgång, känns det lite som att kliva av ett charterplan i grekiska övärlden. Wooom! Värmen drabbar en verkligen. 

Kvällsrundorna i trädgården är den ljuvligaste stunden på dagen. Det blåser ofta upp lite framemot kvällen, och när solen börjar dala och dagen svalnar njuter jag i fulla drag. Sådana timmar hade gärna fått vara dubbelt så långa. Undra hur det blir att ha hemmakontor i stugvärmen imorgon. I värsta fall får jag gå ner och sätta mig i bastustugan, för där är det alltid svalt och skönt, så länge man håller dörr och fönster stängda. Ja, och om man låter bli att slå på bastuaggregatet då förstås...

Hibiskus och grön kruka

Peppar, peppar, men min lilla hibiskus lever och har hälsan. Den införskaffades förra hösten, och bara det faktum att den överlevde vintern kändes som en seger. Sedan dess har den bjudit mig på regelbunden blomning med stora vackra rosa blommor. Förvisso har varje enskild blomma väldigt kort livslängd, men det kommer nya hela tiden. Jag vet att man kan ha dem utomhus över sommaren, men min får leva sitt liv som krukväxt inomhus. "Rosen från Kina" kallades den va Carl von Linné, och det är ju inte en helt långsökt liknelse. 

Krukan den stod i började bli lite för liten, så ikväll har jag planterat om den med ny jord och i en större kruka. Hibiskus är allmänt känd för att vara kinkig när det gäller förändring, och den gillar egentligen inte att bli flyttad på så mycket. Jag hoppas att den trots allt förlikar sig med omplanteringen. Det lär jag ju bli varse vad det lider. Kanske har alla knoppar och blad trillat av när jag vaknar imorgon. 

Den gröna krukan är för övrigt ett gammalt auktionsfynd från 2019. Det är en Nittsjö-kruka med både nagg och lagad spricka, men den är vacker i all sin skruttighet. Jag ropade in den med ett udda eklövsfat från Gustavsberg, men det har hamnat i tallrikshyllan istället. Ett fat behövs dock, för krukan har hål i botten. Jag ska nog gå och rota fram något annat ur mina gömmor. Gröna fat är ju inte precis en bristvara i det här hushållet, hihi!

Pensel och sekatör

Det har varit en ljuvlig kväll i "Glesbygd". Jag åt en snabb macka till middag, och sedan drog jag på mig lite mer oömma kläder och traskade ut. Sovrumsfönstret fick ett nytt lager linoljefärg (andra rundan går alltid snabbare), och sen tog jag sekatören i näven och tog en sväng i trädgården. Jag får erkänna att jag har slarvat en hel del med att hålla efter alla sommarblommor de senaste veckorna. Speciellt dahlior och rosenskäror var i stort behov av ansning. Nu är de friserade och fina och orkar nog hänga med ett tag till. 

Till min förvåning såg jag att det hade kommit nya blommor på 'Rosenholm'-rosen. Förvisso bara på en enda gren, men det var ändå en glad överraskning. Rosen blommade egentligen över för nästan en månad sedan, och den har aldrig remonterat så lång tid efteråt förut. Törs man hålla tummarna för att det kommer fler blommor?

Skönt med lite utomhustid, när man har suttit inomhus hela dagen. Nu hoppar jag i nattsärken och stänger butiken för idag. Imorgon ska det visst bli 26 grader varmt, så det kanske kan bli lite kvällstid i trädgården då också. 

Hagtorn

Vi har en självsådd hagtornsbuske, som har stuckit iväg på höjden och blivit ett träd. Dess grenar växer ihop med kronan på ett av mirabellträden längst ner i trädgården. Tidigare tänkte vi att vi nog borde ta ner hagtornen, men med åren blir jag mer och mer säker på att vi absolut inte ska göra det. Jag älskar det där trädet. Tidigt på våren är grenarna översållade med vita små blommor, och nu på sensommaren är grenarna fulla av ljuvliga röda bär. 

Jag googlar och läser att hagtorn inte bara älskas av mig, utan av både småfåglar, fjärilar och andra insekter. Flera hundra arter lär vara mer eller mindre beroende av hagtorn, och på det sättet blir det världens bästa matstation för småfåglarna. Ju äldre trädet blir, desto bättre blir det för andra arter, och hagtorn kan tydligen uppnå en ålder av flera hundra år. Det gör onekligen beslutet om att låta trädet bli kvar ännu lättare, för biologisk mångfald vill man ju absolut gynna. 

Jag har faktist ett guldhänge föreställande ett hagtornsblad och ett bär i en kedja runt halsen. Det kommer från Flora Danica-kollektionen och var min morgongåva från maken när vi gifte oss. Ännu en anledning att behålla trädet. 

Hagtornsextrakt lär dessutom vara bra mot värmevallningar och klimakteriebesvär. Se där, en tredje anledning att behålla trädet, hihi! 

Utflyktsdag

Första september har varit en riktigt skön sensommardag i Skåne. Min lundaväninna och jag hade bokat in dagen sedan tidigare för vår traditionsenliga födelsedagsutflykt. Vi fyller år med tre dagars mellanrum i mitten av augusti och har haft en heldag tillsammans som stående tradition de senaste 25 åren (eller mer). Idag gick färden österut från Lund. Vi tog småvägar över fälten och passade på att njuta av det vackra skånska landskapet. Första stoppet blev sedan ett spontanstopp vid Borgeby slott, som vi råkade passera. 

Slottet härstammar från medeltiden, och idag fungerar de gamla stallängorna som ett litet företagshotell. Här hittar man till exempel en blomsteraffär, en frisör, en sömmerska, ett tårteri, två inredningsbutiker, en fotograf och en restaurang. Ett smart sätt att hålla ett gammalt slott vid liv.

Sen styrde vi kosan mot vårt egentliga mål: Löddeköpinge plantskola. Jag var här en gång för sju år sedan och blev helt tagen av estetiken och atmosfären, och jag blev inte det minsta besviken när jag återvände idag. Jag skulle nog vilja säga att det här är den finaste handelsträdgården jag någonsin har varit på, och då har jag varit på många fina. 

Här hittar man ett stort utbud av friska frodiga plantor och fantastiska träd, och man vill ta hem precis allt man ser. 

Bakom varje hörn väntar ny inspiration i form av växthus och små hemliga trädgårdar. Mycket är naturligtvis dyrt, men en så enkel idé som att lägga en mindre rund sten ovanpå en större rund sten kan vem som helst ta med sig hem alldeles gratis. 

På plantskolan finns det mängder av vackra stendekorationer, som jag aldrig har sett på något annat ställe. Hur får man ens hem en sådan här urgröpt stenbumling?

Här finns också fantastiska lerkrukor, tillverkade av Jonte Schlenz, son till Heidi Palmgren som startade plantskolan 1979. En av varje, tack!

Dagens förälskelse nummer ett var havet av högväxt och yvig rudbeckia, planterad i en stor rostig skål. Jag säger bara wow! Vilken total showstopper. Vill ha-faktorn vet inga gränser.

Efter att ha gått runt och kikat både länge och väl, hoppade vi i bilen igen och styrde kosan mot Solnäs gård i Fjelie. Här ligger det ett trevligt lunchcafé och en filialbutik till Kiviks musteri. Vi åt pannkakor med grädde och äpplekompott och handlade med oss äppelmust hem. 

På gården finns också en fin mini-handelsträdgård och en liten inredningsbutik med trädgårdstema, där det verkligen är jättefint att gå runt och titta. 

Vid 16-tiden släppte jag av min väninna i Lund och rullade hemåt igen. Vilken härlig dag!